YELAH

Utveckling mot zapatism

I en bergssluttning i Chiapas högland, Mexiko, står färgglada hus uppradade på pålar. På bergstoppen syns en rad järnstänger, där stora planscher med FN:s åtta millenniemål späns upp vid officiella ceremonier. Platsen är en skapelse av ett statligt program som utformats i samarbete med företag och FN:s utvecklingsprogram. Syftet var att, till en rimlig kostnad, möjliggöra en radikal förbättring av levnadsstandarden i delstatens fattigaste områden, genom att bygga urbana områden på landsbygden. I Santiago el Pinar har dock invånarna röstat med fötterna, och valt att – med ett fåtal undantag – inte flytta in i de nya husen.

Ramiro skrattar där vi sitter på fabriksgolvet när jag berättar att jag inte kunnat sova den första natten jag tillbringade i Santiago el Pinar. Vinden tjöt högljutt utanför fönstren, samtidigt som regnet piskade på det tunna taket, och letade sig in i huset genom dörrspringan. ”Du vet, det spökar ju där”, säger han till mig.

På toppen av berget där det nya området byggts, berättar Ramiro, samlas förfäderna till dans på nätterna. De som vågar sig upp på berget på den tiden av dygnet får stå ut med deras skämt. Ramiro var själv med om det när han jobbade som vakt på bygget av den ”hållbara landsbygdsstaden” i Santiago, utvecklingsprojekt som Chiapas delstatsregering lanserat med stort ståhej.

Projektet bygger på tanken att den dåliga fattigdomsstatistiken i delstaten hänger ihop med den höga ”befolkningsdispersionen”, och den ”olyckliga” geografin. Lösningen blev därmed en befolkningskoncentration i urbana områden på landsbygden, där grundläggande behov skulle kunna tillgodoses på ett ekonomiskt hållbart sätt.

När programmet drog igång befann sig Santiago el Pinar bland de 28 fattigaste kommunerna i delstaten, även om fattigdomen var svår att koppla till ”befolkningsdispersion”. I officiell statistik återfanns Santiago bland de mest befolkningstäta områdena i Chiapas. Men det hindrade inte projektet, eller att landets president under invigningen förklarade de negativa sidorna av att bo utspritt.

Spökstaden i teorin

De nya husen gapar dock tomma. Av de 119 som byggdes, är det inte mer än en handfull som används, vid sidan av det tiotal som hyrts ut till sjuksköterskorna som jobbar på hälsokliniken som också byggdes.

Att den ”hållbara landsbygdsstaden” i praktiken förvandlats till en spökstad nämns inte i officiella sammanhang. I informella samtal förklarar ändå statligt anställda att de beror på en konflikt mellan ”tradition” och ”modernitet”. Problemet uttrycks ofta med hjälp av ordet costumbrismo, vanans makt förvandlad till ideologi. Ursprungsbefolkningen som programmet riktats mot, skulle av kulturella skäl valt att bo kvar i fattigdomen.

Invånarna i kommunen pekar istället de undermåliga materialen, den icke fungerande vattenförsörjningen och de långa distanserna de tvingas gå för att komma fram till sina odlingar.

En tredje förklaring kan dock sökas i de stora summor som inte kommit invånarna till del, och som gett ett undermåligt resultat. Totalt har drygt 400 miljoner pesos, eller 200 miljoner kronor, investerats i landsbygdsstaden och näraliggande projekt. Det

Skördetid

För Ramiros del har dock projektet inneburit att han kunnat köpa en ny bil, som han stolt visar upp utanför den nybyggda fabriken, där han - liksom ett hundratal partimedlemmarna från den lokala regeringskoalitionen - fått anställning, genom kraftiga statliga subventioner. Det är en lugn dag på fabriken. Elektriciteten har gått, och de anställda får gå tidigare.

Ramiro erbjuder mig skjuts ner till parken i hans nya bil. Själv ska han iväg till familjens kaffeodlingar. Det är skördetid i Santiago.