YELAH

Det existerar ett kollektivt ansvar

Debatten som följde på terrorattentaten i Norge är märklig. Givetvis kan man tala om kollektivt ansvar, frågan är bara vem som bär den. Men då måste man fokusera på det politiska, inte attributen hos attentatsmännen.

I anslutning till dåden i Norge har det uppstått en märklig debatt om kollektiv skuld och ansvar.Den är märklig då den blandar ihop saker och ting. Precis som Erik Svensson förtjänstfullt gör på BIOLOGY & POLITICS, bör man skilja på skuld och ansvar.

Det är det senare som ska diskuteras. När Taimour Abdulwahab tar sig själv av daga i Stockholm förväntas muslimska representanter fördöma dådet och ta avstånd från den typen av handlingar. Men när den kristne Anders Behring Breivik (ABB) andligen och bokstavligen anammar tempelriddarordens fasoner förväntas inga sådana reaktioner från Den Norske Kirke.

Bedömningen har varit olika beroende på pigment och religiös tillhörighet, så långt har numera de flesta insett det absurda och inkonsekventa i detta. Men nu försöker korsfararhögern slippa undan sitt ansvar för ABB: s verk genom att peka på att man inte kan prata om kollektivt ansvar. Det är här det blir fel.

Det handlar om politik

ABB angrep inte de norska socialdemokraterna för att han var en kristen frimurare som spelade World of Warcraft, han angrep dem utifrån en specifik politisk världsbild formad i ett antimuslimskt sammanhang. En miljö präglad av konspirationsteorier, hat och nationalvurm - som går ända in i parlament och ut på ledarsidor. Där återfinns även det kollektiva ansvaret.

Men Taimour Abulwahab då? Även det var ett politiskt dåd - men han delade inte sin världsbild med de stora svenska muslimska organisationerna. Han delade den med en marginell skara jihadister, som givetvis uppbär ett kollektivt ansvar i sin ensidiga propaganda.

Analyserar inte det politiska

Det här grundar sig i att man gärna upprätthåller sig vid skenet, vid testuggeriet och inte analyserar det politiska. Bara ett sådant begrepp som ”muslimsk terrorism” visar den befängda kategoriseringen.

Det misslyckade attentatet i Stockholm grundade sig inte på ”islam”, det var uttryckligen en reaktion på Sveriges deltagande i inbördeskrigets Afghanistan. Även när World Trade Center rasade ihop den elfte september, så fanns det bakom det islamistiska frasmakeriet tydliga och urskiljbara politiska krav: USA ska lämna mellanöstern, de heliga platserna och sluta stödja de korrupta arabdiktaturerna, Israel ska avsluta sin ockupation.

Till skillnad från ABB: s krav om korståg mot islam (och hela det ”mångkulturella etablissemanget” från (v) till (m)) var det här både förhandlingsbara och inte helt orimliga krav. Likaså att Sverige skulle dra tillbaka sina trupper från Afghanistan, som Abdulwahab har stöd för hos Sveriges medborgare. Just därför kan man inte heller likställa den så kallade islamistiska terrorismen med den högerradikala. Den förra utgår från ett rationellt sammanhang (om än med irrationella lösningar och bitvis fasansfulla metoder) medan den senare är ett hjärnspöke hos i huvudsak försmådda män.

Norge lider inte under ett islamiskt kalifat. Norge är inte ockuperat. Norge bombas inte av främmande styrkor. Tvärtom är det faktiskt Norge som deltar i USA: s krig i Afghanistan.