YELAH

Själens återkomst och fall

Arbetaren skriver om Andra Långgatans själ i Göteborg, som är på väg att förfläckas. Det finns skäl att arbeta mot gentrifiering. Att försvara Arbetarens ande är inte ett av dem.

En kompis som är på väg att lämna en konsthögskola ringde upp för att höra om jag inte hade något litteraturtips att ge. Han tänkte göra en video om ett gäng alkoholister som examensarbete, även om han inte hade hittat något ”skönt gäng” ännu. Jag tipsade honom att läsa John Steinbecks ”Riddarna kring Dannys bord”, alternativt ”Det stora kalaset”. Där kunde han hitta sköna alkisgäng. Men kanske en bok som Philippe Bourgois ”In Search of Respect: Selling Crack in El

Lite mycket Steinbeckinfluenser tror jag det blivit också på Arbetarens redaktion. När Bruzelius skriver om den ”brokiga” Andra Långgatan låter han det suspekta ordet ”själ” leta sig in redan i titeln, utan minsta uns av ironisk distans. Han drömmer sig tillbaka till en tid där hamnarbetarna låg bakom en ”blomstrande krogkultur”, som måste skyddas med ett plank för ”stadens civiliserade medborgare”, på grund av kriminalitet och prostitution – som nämns som pittoreska baksidor. Idag skulle strippklubbarna, enligt artikelförfattaren kunna skydda mot storföretag, samtidigt som de låter gatan ha kvar ett ”inslag av forna dagars synd”. Frågan Andreas Bruzelius ställer är om ”gatans integritet” överlever de kommersiella framgångarna, och den onda gentrifieringen.

Etnologens förbannelse

Det finns kort sagt en fascination för det ”marginella”, såväl hos vissa konststuderande som hos vissa journalister, som vävs ihop med en jakt efter det oexploaterade, det äkta. Det Orörda. Jean Baudrillard talade om detta fenomen som etnologens förbannelse, eftersom hans (inget behov av att ge sig in i diskussioner om maskulina subjekt här) eget vidrörande förstörde det orörda, det jungfruliga. Reaktionen blev att bygga museer, och att jobba för att konservera kulturer besmittade med den västerländska sjukan, samtidigt som de kunde användas för att skapa en folksjäl. Benedict Anderson är en av dem som insiktsfullt skrivit om hur dessa museer, tillsammans med kartor och folkräkningar, använts för att skapa nationalistiska föreställningar. Andra antropologer, som Eric Wolf, har insisterat på att inkorporera olika kulturer i den globala kapitalismen, och inte behandla Den Andre som folk utan historia.

Återhistorisera historien

Här någonstans ligger problemet med Bruzelius artikel. Hamnarbetarna avskärmas från sin samtid – som till exempel den omfattande nykterhetsrörelsen – mueseifieras, och utrustas med en äkta själ. Det plank som sattes upp mot det ”blomstrande kroglivets” baksidor skyddade på så sätt inte bara mot ”civiliserade medborgare”, utan också från en politisk läsning av förhållandena. Men att vara berusad har sällan haft en politisk sprängkraft, liksom romantiseringen av en viss position i ekonomisk-symboliska relationer – eller till och med rätten till denna position – snarare fungerat för att konservera de bestående förhållandena.

Istället för att romantisera över ett förflutet som är på väg att försvinna, och att söka efter en själ som inte finns, skulle det kanske vara på sin plats att göra en studieresa tillsammans en konststudent jag känner, till bordeller, knarkhandel, trafficking, och andra ”inslag av nutida synd”. Istället för att drömma oss bort till svartvita Hollywoodscener med hamnarbetare, i en fåtölj på Andra Långgatan, kanske vi kan till och med kan bli förbannade på orättvisor i vår samtid. Var det inte trots allt med liknande ilska som Arbetaren föddes?