YELAH

Vinstförbud mot ekonomism

Under senare tid har vinstförbud i offentligt finansierad verksamhet diskuterats i offentligheten. Ett sådant förslag är intressant, men närsynt. Vinstdrivande verksamhet borde diskuteras principiellt, och inte i enskilda fall. Varför stanna vid vård, skola och omsorg?

För ungefär 15 år sedan diskuterades privatiseringen av sjukvården och skolan som bäst. Jag var redan då förvånad över den ekonomism som återfanns i debatten, en ekonomism som jag sedermera skulle förstå hanterades i termer av ”nyliberalism” - det postmoderna tillståndets ideologi, om vi får tro författare som David Harvey. 15 år senare har följderna av ekonomismen, nyliberalismen och det postmoderna tillståndet, visat sig i ”Carema-skandalen” (är det totalt förutsägbara verkligen en skandal?), och med en privat skola som ger bättre betyg och sämre kunskaper. Men kanske är vi på väg mot ett slut på detta tillstånd?

Ekonomismen och nyliberalismen

Ekonomismen är en term som Antonio Gramsci använde för att beskriva det reduktionistiska tankesätt där allting förvandlas till utbud och efterfrågan, och där ekonomin antas styra världen totalt. Politiken, menade Gramsci, hade i denna tanketradition förpassats till ett appendix, ett sätt att gynna ekonomin.

Men politiken, menade Gramsci, handlar om mer än ekonomi. Samtidigt, och kanske ännu viktigare, menade Gramsci att ekonomi inte kunde reduceras till utbud och efterfrågan. Ekonomi handlar om politik, historia och relationer. Om slavlöner i Bangladesh, om ofantliga miljöproblem - och om skådespel som den optimala produkten, som konsumeras samtidigt som den skapas.

De privatiseringar som för 15 år sedan presenterades som lösningen såväl inom sjukvården som i skolan, och som nu kritiseras, gällde sedan länge inom en rad områden, som i textil- och bilindustrin; den flexibla ackumulationen som David Harvey menar styr dagens världsekonomi ersatte enligt honom en ekonomisk modell som Gramsci, och sedan Harvey, talat om som ”fordism”. Fordismen, till skillnad från den flexibla ackumulationen, byggde på samverkan mellan storföretag, stora regeringar och stora fack, vilket, menar Harvey, stötte på problem pga ökad internationell konkurrens och höga fasta investeringar, vilket är ett inneboende problem för kapitalismen. Den flexibla ackumulationen skapade ”outsourcing”, fragmentering, en mindre stat, obetydliga fackföreningar, ett mäktigare näringsliv, samtidigt som den upprätthållit myten om möjligheten av eviga vinster och evig expansion, och om ekonomismen som ett realistiskt rättesnöre: nu känd som nyliberalismen.

Ekonomismens problem

Problemen med ekonomismen och nyliberalismen är alltså i grunden mycket stora, åtminstone på tre plan: som realistisk kompass, som alienerande praktik, och som analytiskt verktyg - såväl i samtiden som historiskt. Som realistisk kompass ger den

Troligen är just mänskligheten ekonomismens största problem. Antropologen Elman Service skrev för snart ett halvsekel sedan, i en studie av jägarsamhällen, att det som skiljer människan från aporna är samarbetet, och att egoistiska impulser hålls tillbaka för att inte förgöra det mänskliga samhället. Dessa impulser hyllas som bekant numera som en förutsättning för ekonomisk och social utveckling, och görs till norm för politiska beslut. Om vi får tro Service för oss ekonomismen alltså bokstavligt talat närmare själviska apor än medmänskliga samhällsvarelser. Ekonomismen för oss till kriser, och på längre sikt till en kollaps, ekonomiskt, socialt, och miljömässigt.

Dags att tänka realistiskt

Problemet handlar därför inte om vinster bara i välfärden. Problemet rör vinstintresset i sig, som system och ekonomistiskt ideal. Problemet rör inte bara blöjvägning, och om att i bästa fall nagga ekonomismen i kanten. Det handlar om att den upprätthåller en normalitet där löner på 3 kronor i timmen utbetalas på ett av världens mest vinstskapande textilföretag. Därför är det nödvändigt att tänka realistiskt, bortom de utopiska teorier som ekonomismen, och dess samtida form, nyliberalismen, förespråkar. Bortom ”rättvis handel”, som snarare skapar nya kapitalistiska må-bra-nischer än att ifrågasätta centrala kapitalistiska förutsättningar, dvs kapitalackumulationen. Tänker vi realistiskt räcker det därför inte att förbjuda vinster i välfärden. Ett realistiskt förslag borde snarare måla upp ett scenario där vinster förbjuds generellt sett, med målsättningen att få slut på såväl det postmoderna tillståndet, ekonomismen som nyliberalismen. Utan att för den delen ropa efter en ny Henry Ford, eller nya moraliska regleringar inom rådande system.