Att försöka ljuga
ihjäl en
ockupationsrörelse

Arrangörerna höll fast vid samma linje hela tiden: vi ska ockupera hus. Inte vandalisera stan eller slåss med polisen. 165 ska vara en gigantisk fest och en politisk manifestation samtidigt.

Besinningslöst polisvåld

Och våldet uteblev. Från 165-demonstrationens sida i varje fall. Polisen däremot verkade vilja krama mesta möjliga ur sina samlade resurser och gick nästan omedelbart in i demonstrationen med ett besinningslöst våld med batonger, pepparsprej, hästpatruller och hundar. Trots att det i blocken gick små barn, inte äldre än tio-tolv år, som även deltog i ockupationsförsöken. Teleskopbatongerna användes friskt från polisens sida, även mot oskyddade huvuden, trots att ett enda slag från en sådan mot huvudet kan innebära döden på en gång (det är inte för intet som batongerna kallas "totschläger", ungefär: dödsslagare, i Tyskland). Trots detta brutala våld som demonstrationen blev utsatt för, med ett stort antal lindrigt och ett mindre antal svårare skadade, svarade demonstranterna inte med något våld utan fortsatte att försöka ockupera hus. Våldet kan svårligen tolkas som annat än ett provokationsförsök, för att driva fram de kravaller som förväntades av politiker, borgerlig media och polisen, men det blev en fälla som ingen ramlade i.

Vi visste att det skulle bli såhär. Hetsen om våldet på förhand var ett försök att marginalisera ockupationsrörelsen, att få 165 att bli ett fiasko. Istället ställde 1000 personer upp sig på Stortorget på lördagen, redo att ockupera hus som en gigantisk protest mot bostadssituationen. Marginaliseringsaktiken misslyckades alltså kapitalt.

Istället för att gå i fällan såg 165-deltagarna till att förvandla helgen till en succé genom de två ockupationerna på S:t Lars, där den ena förbereddes under natten och den andra skedde spontant när demonstrationen kom dit på söndagen. Området spärrades av och husen utrymdes av polisen under söndagen, i båda fallen med stundtals väldigt brutala metoder.

Trots denna två dagar långa uppvisning av vilka som är de verkliga våldspsykopaterna, och vilka som å andra sidan med inkluderande metoder vill skapa en lösning på bostadsbristen, slutar inte våldshetsen där. "Stan är hel, vi har fullgjort vårt uppdrag", sa svinet som kallar sig närpolischef i Lund efteråt. Som i ett försök att även i efterhand måla vidare på den våldshotbild de hela tiden försökt skapa. Och att motivera den stora kraftsamlingen av poliser och deras brutalitet.

Lögner i media

Sydsvenskan börjar svettas i efterhand och försöker i den mest förvirrade artikeln på länge bland annat föra fram idén om att maskering i sig gör att det "fredliga uppsåtet blir svårt att ta på allvar". Stycket innan ställer de en retorisk fråga om varför arrangörerna inte tar avstånd från "olagliga metoder". Det visar att Sydsvenskan inte förstått någonting när de missar att hela syftet med ockupationsfestivalen var att ockupera hus, vilket är olagligt i Sverige. De missar även att de flesta av oss som var inblandade inte anser att det finns något som heter juridik, bara något som kallas moral och framförallt ett riktigt behov. När det finns en tillgång (tomma hus) och ett behov (bostadslöshet) blir det moraliskt riktigt att ockupera hus.

Den mest häpnadsväckande lögnen av alla presenteras dock i Sydsvenskan på tisdagen (19/5), under rubriken: "Ockupanterna slog sönder husen". Fastighetsägaren har bjudit in medierna på en rundtur i husen som ockuperades och nu försöker man framställa ockupanterna som ett gäng galningar som gick bärsärk bakom barrikaderna. För det första; oddsen att någon som besätter ett hus för att han/hon/de vill bo där, ägnar den tid som finns innan polisen anländer, till att slå sönder inredningen, måste väl ändå framstå som så bisarrt höga att de tangerar det otroliga - även för Sydsvenskan?

Vad som skedde var att dörrar hakades av på de många rummen och användes för att blockera ingångarna. Kylskåp och andra tunga vitvaror användes också som barrikader för dörrarna. Detta kallades för att "slå sönder husen". Den som var på plats kunde annars ha ställt sig frågan: undrar vilka som vandaliserade mest inredning - ockupanterna eller de insatspoliser som bröt sig in i husen och genomsökte dem med yxor i händerna?

Bevisen för skadegörelsen var så ihåliga och fåtaliga att artikeln tvingades angripa ockupanterna för att vi lämnat en lasagneform framme på spisen och chokladpapper på golvet i köket. Och att någon sprejat ett squat-tecken på en vägg.

Artikeln försökte även göra en poäng av att aktionen skulle ha motverkat sitt eget syfte. De skulle bli studentbostäder påstod husens ägare i Sydsvenskan, och den påstådda "vandaliseringen" skulle nu fördyra processen. Han har "glömt" att husen inhyste studentbostäder tidigare, men att detta gavs upp för att rummen ansågs hålla för låg standard, de saknade egen dusch till exempel. Att dra in vatten och avlopp till åttio rum för att ge dem egen toa och dusch är ingen billig historia. Dessutom skulle husen behöva rejäl uppfräschning för att duga som studenthem enligt reguljär standard. Och i det sammanhanget är kostnaderna för att måla om en vägg, köpa ett nytt kylskåp och eventuellt laga en dörrupphängning inte mycket att gråta ut i Sydsvenskan över.

Ockupationsrörelsen anno 2009 försöker jobba med öppenhet och inkluderande metoder för att genom direkt aktion angripa den bostadspolitik som hellre river tomma hus, låter människor bo på gatan eller i mögel- och kackerlackeangripna lägenheter och låter psykopatsnutar slå alla som protesterar mot den sönder och samman, än tummar en millimeter på den "privata äganderätten". Detta visar att rörelsen är ett hot. Det kommer den fortsätta att vara och inga lögner i världen kommer ändra på den saken.