Ska handpåläggning och
tungotal bota
brottslingar?

I mitten av 1800-talet inleddes ett massivt fängelsebyggande runt om i landet. Från Haparanda i norr till Ystad i söder byggdes de så kallade länsfängelserna. Några av de här gamla råttbona är faktiskt i bruk än idag, bland annat de i Malmö och Härnösand. Länsfängelserna byggdes med det amerikanska Filadelfiasystemet som förebild. Systemet gick ut på att fångarna under strafftiden skulle isoleras från såväl yttervärlden som sina medfångar. Den enda de fick träffa förutom fångvaktarna var fängelseprästen. Tanken var att fångarna genom bön och samtal med prästen skulle komma till insikt om, och ångra, sina brott. På så vis skulle brottslingarna bli goda samhällsmedborgare. Systemet blev en braksuccé och efter ett par år hade kriminaliteten i Sverige nästan helt utplånats. Not! Systemet gjorde mer skada än nytta, fångarna blev knäppa i huvudet helt enkelt, och det avvecklades i början av 1900-talet.

Men tvångskristningen lever kvar på våra fängelser än idag. Jag är själv inte troende och har aldrig varit. Förmodligen kommer jag aldrig att bli det. Men det första som jag slogs av när jag som ny i fängelsevärlden kom till Kalmarfängelset var hur hela fängelset verkade genomsyras av religion, företrädelsevis av kristendomen och diverse avarter av den. I det enda gemensamhetsutrymmet täcktes ena väggen av en väggmålning föreställande två händer formade i bön, som höll ett kristet kors. Och religiösa tidskrifter av olika slag, Vakna och Dagen till exempel, låg på vartenda ställe där det var fysiskt möjligt att lägga en tidning. Varje söndag kom en besöksgrupp från den lokala pingstkyrkan dit och träffade oss fångar. Även om det var intressant att iaktta hur hjärntvättade människor beter sig, så var det samtidigt skrämmande att den enda aktiviteten som anordnades på helgerna var att en samling pellejönsar kom dit och pratade i tungor och utförde handpåläggning på oss.

Eftersom jag som sagt inte är troende tog jag på sätt och vis illa vid mig av den här påtvingade andligheten. Varför fanns det inga alternativ för oss som inte var troende? Skulle det ha varit så svårt att få dit en icke-religiös besöksgrupp? Dessutom är jag homosexuell och inbilla er inte för en sekund att pingstkyrkan har någon särskilt positiv inställning till gayfolk. Jag tycker i och för sig att alla som av någon anledning vill utöva religion ska ha rätt att göra det, men låt alla oss andra vara ifred! Eftersom en ganska stor del av landets fångar idag inte bekänner sig till kristendomen utan till islam kan man ju dessutom undra varför inga företrädare för islam, eller andra religioner för den delen, fick komma till fängelset och träffa dem.

Fängelsekyrkor finns på alla fängelser, men jag vill samtidigt säga att de i regel inte är lika extrema i sitt uttryck som på Kalmar. Många som jobbar med fängelsekyrkan och deras besöksgrupper gör mycket bra saker och det ska de absolut fortsätta med. På de större anstalterna kan man dessutom, om man skulle vilja, träffa företrädare för andra religioner. Men fortfarande är det alltså så att det enda vi fångar träffar förutom våra fångvaktare är olika företrädare för religiösa samfund. Varför ska det vara så? Varför ska man som icke-troende hänvisas till fängelseprästen när man behöver någon att prata med? Visst, på en del anstalter har man också möjligheten att få prata med en psykolog, men det kanske inte är den sortens samtal man är ute efter. Man kanske bara vill snacka lite väder och vind med en medmänniska. Här på Tidaholms är det dessutom tre års väntetid på att få träffa psykologen.

Sen har vi ju de så kallade behandlingsprogrammen som bedrivs inom kriminalvården. De är främst riktade till fångar med missbruksproblem och många av programmen baserar sig på 12-stegsmetoden. För er som inte är bekanta med den så går den bland annat ut på att låta gud vägleda en mot ett drogfritt liv. Även om kriminalvården i sina käcka broschyrer menar att man kan låta gud stå för ”Glad Utan Droger” så går det inte att komma ifrån att man som fånge återigen blivit påtvingad ett religiöst budskap. Ett budskap som är svårt att undvika eftersom man måste gå igenom de här programmen för att till exempel kunna få permissioner.

Men den mest extrema formen som religionen har tagit i dagens kriminalvård är den så kallade klosteravdelningen på Kumlafängelset. Den heter faktiskt så, klostret. Alla fångar (från början bara de manliga, men sen en tid tillbaka även de kvinnliga) har möjlighet att söka sig dit för en kortare tredagars retreat eller en längre 30-dagars retreat. Verksamheten, som leds av en präst, är tänkt för fångar som vill komma bort från det vanliga fängelselivet ett tag, och få lite tid för eftertanke och reflektion. Det är dessutom lättare att få till exempel permissioner om man deltagit i verksamheten på klostret. På klostret vistas man i total tystnad, bortsett från vägledande samtal man har med prästen. Utöver det samlas man dagligen för gudstjänst och nattvard. Man får inte ringa, ta emot besök av sina anhöriga, lyssna på radio eller se på tv och det enda man får läsa är – ni gissade rätt – bibeln. Själva grundidén, att man får komma bort ifrån det vanliga fängelselivet med allt vad det innebär ett tag och få lite lugn och ro, tycker jag är bra. Men varför denna religiösa prägel på verksamheten? Som icke-troende känner jag mig inte välkommen, jag vill inte ge kriminalvården ytterligare ett tillfälle att tvinga på mig en religion som jag varken vill ha eller behöver. Därmed blir det också svårare för mig att få permissioner och andra förmåner, allt på grund av att jag inte är troende.

Kriminalvården verkar fortfarande tro att tvångskristning är ett sätt att komma till rätta med brottsligheten i Sverige, att lite bibelord är vad som krävs för att få in brottslingar på laglydighetens väg. Där har de självklart fel, men det är varken första eller sista gången.