Vilken debatt är det vi
ska ta?

Sverigedemokraterna är sprungna ur den fascistiska rörelsen, det är ett välkänt faktum. Trots att de friserat om sig så till den grad att deras principprogram blivit så urvattnat att vore det inte för ältandet om nationen kunde det tillhöra vilket som helst av de etablerade partierna till höger om vänsterpartiet. Även om det bruna ursprunget kan anas i dess fokus på hembygd, familj, social trygghet, gemensamma normsystem och småföretagande. Inte märkligt att kristdemokraterna känner flåset i nacken.

Vad som utmärker fascismen, och dess avläggare som Sverigedemokraterna är att de är antiintellektuella rörelser. De talar till våra känslor, inte till vårt intellekt. Med den insikten borde varje tänkande varelse dra sig för att "ta debatten". För det finns ingen debatt att ta, du kan inte argumentera ned en fördom eller känsla som har närts under många år, kanske ett helt liv. Framförallt inte i teverutan.

Deras ståndpunkter bygger på en irrationell trossats, en känsla, en fördom. Utanpå den fyller de på med hjälpargument, statistik och förment logiska resonemang. Dessa förvirrade alster kan avslöjas gång på gång, men det är ett lönlöst företag som är dömt att misslyckas och endast ger dem ytterligare en tribun att sprida sitt hat ifrån.

En annan aspekt är att de som ger sig in i debatten aldrig kan vinna den, även om den höll sig på en förnuftsmässig nivå. Då Sverigedemokraterna faktiskt pekar på uppenbara problem i dagens samhälle med utanförskap, arbetslöshet och vidgade klyftor. Problem som är ett resultat av det system vi lever i och den politik som förts av de etablerade politiska partierna. Att Sverigedemokraterna i sin enögda fantasilöshet endast ser svartmuskiga muselmaner bakom varje samhällsproblem, innebär ju inte att problemen inte finns.

Ett ofta anfört argument är att vi ska hjälpa dem här hemma först, ge jobb till svenskarna istället för till utlänningarna. Men ingen kapitalistisk ekonomi i västvärden har de senaste 15 åren varit i närheten av de arbetslöshetssiffror kring en procent som Japan, Sverige och Norge låg på i mitten av 80-talet. Oavsett om horder av utsocknes strömmade in som i Sverige eller knappt alls som i Finland.

Det är en inneboende mekanik inom kapitalismen som skapar arbetslöshet men som också kan åtgärdas med aktiv politik. Men ska våra politiker erkänna i teverutan att de kan, men inte vill avskaffa arbetslösheten? Knappast. Detta blev väldigt tydlig i debatten mellan Jimmie Åkesson och Mona Sahlin. Plötsligt står Sahlin och polemiserar mot sin egen politik och dess konsekvenser.

Enda sättet att bekämpa det kostymerade stöveltrampet på högerkanten är att göra just det som det moderata kommunalrådet från Landskrona påpekade - bekämpa samhällsproblemen. Men att stiga ännu några kliv åt höger verkar dock ofrånkomligen som absurt i det sammanhanget. För vi ville väl bekämpa, inte förvärra problemen?