Låt smultronen få sitt
ställe nu!

Den första svenska husockupationen inträffade 17 maj-20 maj 1969 på Västra Mårtensgatan 5 i Lund och syftet var att skapa ett allaktivitetshus öppet för alla med självstyre och icke-kommersiell gemenskap. Stora fastigheter i centrum stod oanvända i spekulationssyftesamtidigt med en rådande bostads- och lokalbrist. Man hade prövat den formella vägen genom byråkratin tills den möjligheten var uttömd och under slagordet "Tomma hus är allas hus!" besattes fastigheten. Uppemot 3000 personer ur den intresserade allmänheten besökte den ockuperade fastigheten Kiliansgatan 7 i Lund 31 maj-3 juni 1969. 80% av de tillfrågade i en enkät till Lunds invånare ställde sig principiellt positiva. Efter ytterligare en ockupation samma år på Råbygatan 2 den 10 oktober och flera polisingripanden tillsattes en omfattande kommunal utredning som föreslog Lunds stad att starta en försöksverksamhet. Kommunalråden avvisade detta förslag.

Den enorma bitterhet som byråkraternas behandling av frågan skapade bildade också bakgrunden till att RPK i Lund –allaktivitetshusets absoluta motsats som man gärna kostade på miljoner skattepengar vid samma tid– brann upp 1971 strax innan invigningen och slutligen lades ner 1991. Husfrågan övertogs under 1980-talet av lobbyister i föreningen Folk å Rock, och flera decennier efter Kiliansgatan kunde Kulturmejeriet öppnas som ett kompromissartat musikshus med konserter och repetitionslokaler. Tyvärr är den verksamheten idag genomkommersialiserad, och behovet av ett allaktivitetshus med självstyre och icke-kommersiell gemenskap kvarstår.

Kvarstår gör också bostadsbristen i Lund. Varenda höst, år efter år, är det samma visa: Studenter? Som behöver bostad? Hade vi ingen aning om! Studenter brukar ses tältande i Lundagård varje terminsstart – som om detta skulle vara normalt. Under senare år har dessutom ett hundratal permanent hemlösa personer tvingats ut på gatorna för att tigga, ständigt jagade av polisen från den ena nödbostaden till den andra. Lund gentrifieras och en bostad kostar numera minst två miljoner, samtidigt som det är tekniskt fullt möjligt att bygga anständiga hyresrätter med en månadshyra på 2000:- eller mindre; något som en utställning i Lundagård för några år sedan effektivt bevisade.

Vad gör politikerna? Inte ett dugg. Vad gör tjänstemännen? Ingenting alls. Vad gör då de bostadslösa ungdomarna själva? Jo dom ockuperar sitt Smultronställe på Kävlingevägen och får löfte om att stanna till 2011. Där lever dom i fred och kärlek i tre veckor medan allmänheten applåderar. Men det finns andra som är mer våldsbenägna: myndigheterna ljuger dom rakt upp i ansiktet och invaggar dom i trygghet – sen river man hela rasket med polisens hjälp inför chockade och gråtande åskådare. En lektion i kommunal demokrati, minsann. Budskapet är detsamma nu som 1969: Vi skiter i er och era behov, vi har makten, vi har polisen, vi har grävskoporna, vi kan fatta de beslut som passar oss och gynnar oss själva. Men ungdomarna ger sig inte, dom använder inte våld, men dom ockuperar två nya hus. Och blir ännu en gång misshandlade och utkastade på gatan. När som helst under denna händelseutveckling som bara har inletts har det varit möjligt för myndigheterna att ge ett av alla sina tomma och oanvända hus till ungdomarna. Dom kommer att sköta det exemplariskt, dom behöver det verkligen, och hela Lund, ja, hela landet stöder dom. Det ockuperas just nu hus i Göteborg, i Umeå, i Stockholm, och sympatibevis strömmar in från hela Europa. Om det gick i Köpenhamn så borde det väl också gå i Lund!

Civil olydnad, egna initiativ, kreativitet och handlingskraft skrämmer byråkraterna som själva är kliniskt befriade från sådana medborgerliga dygder. Men om dessa vänliga och intelligenta ungdomar skrämmer er – hur ska ni då kunna hantera fortsättningen på den spiral ni nu satt igång genom er oförsonliga attityd? Tror ni att denna kamp är över tror ni fel, den har bara börjat. Byt attityd. Ge dom ett hus, och gör det nu!