Varje stat är en
polisstat

I perioder av socialt lugn och relativ stabilitet kan de demokratiska ländernas ledare vältra sig i sin egen självgodhet och mässa om vikten av personliga fri- och rättigheter, dialog mellan makten och medborgarna, yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och andra svulstiga begrepp.

Men så snart det hettar till, när staten utsätts för socialt tryck inifrån, så krackelerar genast den demokratiska fernissan och staten börjar ta i bruk de metoder som våra kära ledare så högtidligt brukar förkasta i vanliga fall.

I demokratins namn?

Danmark blev ett väldigt tydligt exempel på detta i samband med vräkningen av Ungdomshuset. Summariska rättegångar, godtyckliga massarresteringar, förebyggande arresteringar, undantagstillstånd, utegångsförbud i hela stadsdelar, husrannsakningar som bara är rena trakasserier, långa häktningar på obefintlig bevisning, ljugande poliser och antiterrorpolisen som sätts in mot husockupanter.

"Demokratin måste försvara sig - det sker i demokratins namn". Tjena. Så den som blir utsatt för dessa repressiva, diktatoriska övergrepp skulle bry sig särskilt mycket om vad ledarna har för ädelt skäl till att ta till dessa metoder? Om det vore så att medlen är så instrumentellt beroende enbart av syftet, så skulle det inte längre finnas något moraliskt problem med exempelvis tortyr i vanliga förhörssituationer.

Våld - inte dialog

För att ge sken av att Danmark är en demokrati och inte en polisstat låtsades politikerna i Köpenhamn att det fanns en "dialog" mellan dem och Ungdomshusets aktivister. Att ledarna vägrar lyssna på medborgarna och kör över dem med våld istället för att prata med dem ingår ju som bekant inte i de liberala demokratiernas självbild.

Likväl var det just vad som hände. Lenin skickade armén mot de upproriska matroserna i Kronstadt och hade tjekan som ett stående verktyg mot sin inhemska opposition. Fascistdiktatorer som Pinochet och Franco gjorde likadant. Ritt Bjerregaard i Danmark skickar antiterrorpolisen mot ungdomar som slåss för att få behålla det kulturhus de en gång fick som en gåva.

Syftet är tydligt

I samtliga av dessa exempel ingick ingredienserna summariska rättegångar, godtyckliga gripanden och långa häktningar på obefintlig bevisning. Med en sådan samsyn vad gäller hur politisk opposition ska behandlas så är det ganska ointressant vad de olika syftena var.

Lärdomen är enkel: det spelar ingen roll hur djupt de politiska ledarna bedyrar att vi lever i demokratiska länder, hur högt de ylar om demokratiska rättigheter eller hur varmt de talar om dialog. Alla stater är bara polisstater hur de än förklär sig för dagen.