YELAH

Med Stalin som Gud

Underhållande läsning som egentligen vilar på stor tragik men borde vara en lärdom för en socialistisk vänster som i allt för mycket fortfarande alltd tror sig veta bäst.

Med Stalin som Gud

Magnus Utvik

Norstedts 2011

Utan omsvep är det bara att erkänna att jag hade fel. Det här var bra mycket bättre än man kunde tro efter att ha läst Magnus Utviks minst sagt obalanserade och hätska angrepp på Jonas Sjöstedt förra året. Framförallt är Med Stalin som Gud (2011) underhållande. I synnerhet för den med anknytning till delar av den socialistiska vänstern är igenkänningsfaktorn påtaglig. Arketyperna stövlar in med en flaska rödtjut och försvinner ut ur historien med en renegatstämpel i pannan. Stundtals är det hysteriskt roligt: ”För Lennart hade kommunismen blivit en mask som han kunde sätta på sig när rödvinet flödade och han försökte komma innanför plyschbyxorna på någon av [de mulliga] tjejerna i Röda Rävar. Som Håkan skulle sagt: ’Kommunist i ord. Sosse i handling.’” Även om det är en självupplevd berättelse som egentligen är rätt tragisk, så bör man vara medveten om att det är en litterär text.

Splittring och konflikt

Splittring och konflikt är den röda tråd som följt den socialistiska organiseringens historia och blommade ut rejält med 68-vågen. Magnus Utvik engagerar sig i de mest hårdföra resterna av denna rörelse i 1980-talet inledande skede: Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS). På den tiden beskylldes man för höger- respektive vänsteropportunism, man steglades som renegat, småborgerlig utopist eller revisionist.

Vem är okej?

Personligen har jag ofta grunnat över vad som ska hända med alla dessa människor som inte alls delar ens uppfattning när man inte ens klarar av dem som står en närmst? För KPS var det enkelt, då revolutionen var en sak för kadern och makten upprätthölls med våld fick oppositionella (inom vänstern) låsas in eller likvideras. Jag betvivlar att någon idag förespråkar den linjen – men frågan kvarstår.  När enigheten inte tål några avvikande linjer. ”Gunnar” uteslöts ur partiet då han motsatte sig Enver Hoxas senaste tirader från Tirana om att beteckna mullornas Iran som ”anti-imperialistiskt”, samma teokrati som jagade KPS syskonparti med batong och elkabel. Med tanke på att Partiet var allting – umgänge, liv och värld – var den sociala konsekvensen förödande. Det är en otrolig makt det innebär. Huruvida den sociala kontrollen utövas ett leninistisk parti eller informella anarkistiska nätverk spelar sedan mindre roll för individens utsatthet och beroende av gruppens acceptans.

Prästen och sektforskaren Karl-Erik Nylund har pekat ut fyra kriterier för en sekt: a) att den är sluten och manipulativ, b) att medlemmarna anser att de har den absoluta sanningen, c) att ledarstilen är auktoritär och d) att den gör skarp åtskillnad mellan de ”goda medlemmarna” och "onda ickemedlemmar". Som en politisk och revolutionär organisation måste partiet trots allt befinna sig bland arbetarklassen. Men det handlar snarare om att vara upplyst och medveten än att vara god. Även om det fanns asketiska och självkontrollerande drag hos KPS. Droger och porr var till exempel tabu och tecken på borgerlig dekadens, det krävdes givetvis ånger och självkritik för att få komma in i värmen igen om man råkat fingrat i syltburken. Men det som slår en är inte i första hand slutenheten, som brukar vara kännetecknande för sekter då det möjliggör den sociala manipulationen. Även om de hade tre medlemsnivåer. Utan tvärtom är Utviks ensamhet utmärkande. En i viss mån självvald sådan, för han befinner sig i ett socialt sammanhang, med familj och arbetskollegor. När han inleder sin politiska karriär så bor han hemma och under den fortsatta aktivismen i Göteborg så lever han tillsammans med sin flickvän. Med tre ynka aktivister ska arbetarklassen i staden organiseras till uppror och trånande blickar riktas mot ”massorganisationen” Kpml(r). Det är just denna frånvaro av kontroll som gör att han kommer på ideologiska villovägar och snubblar in på trotskisternas bokhandel Röda Rummet.

Auktoritetstron dominerar hela samhället

Idag recenserar författaren böcker på SVT och beskriver sig som ”allmänt vänster”. Det är klart att sådant här sätter sina spår. Själv kämpade han i tre tonår för att försöka bli kandidatmedlem (läs boken för att se hur det går) medan andra lade tio år av sina liv på ett tröstlöst försök om en väpnad revolution i Sverige. Ärren är djupa hos dem han söker upp ett par decennier senare. Men samtidigt så undrar jag. Det här var ju inte okritiska människor. Deras övertygelse kom inte ur luften. Det var just den kritiska blicken som såg inkonsekvensen och hyckleriet – inte bara i det borgerliga samhället utan även hos ett VPK som med läpparnas bekännelse kritiserade Sovjetunionens invasion av Afghanistan samtidigt som Lars Werner (påstods det) delade en flaska vodka med den östtyska ambassadören i bastun. Det var ju en reaktion på något reellt existerande. Mot en auktoritetstro och ett okritiskt tänkande draperad i Dagens Nyheters ”oberoende” som fortfarande är den norm som upprätthåller dagens liberala kapitalism. Vars devis är enkel men lika genial: man väljer att tro på det man redan "vet".