Senaste nytt
2009-11-29 16:50
Nazigrupp byter namn -
igen
2009-10-31 22:03
Folkrörelse mot SD tar
form
2009-10-24 14:41
50 000 i facebookgrupp
mot SD
2009-09-04 00:11
Malmö:
Klimatkrocks-kickoff
2009-08-21 15:56
Afghanskt Guantanamo
byggs ut
2009-08-19 12:00
Chile: Man dödad av
polis
2009-07-22 22:24
Antalet plankare växer
Tipsa en kompis om denna artikel Skriv ut denna artikel Fredag 15 januari 2010

Beroendet fortsätter i
Indien 5 år efter
tsunamin

Emma Åhnström praktiserar genom organisationen Framtidsjorden för föreningen Kudnumbam i Indien. För Yelah berättar hon om de långsiktiga konsekvenserna för folket i Tamil Nadu efter tsunamikatastrofen.

efter tsunami kvinna på åker

Indien har avsagt sig biståndshjälp från Sverige och vill bli ”en av de stora spelarna” både politiskt och ekonomiskt. Trots detta kan vi fortfarande se allt för övertydliga tecken på hur landet fortfarande är beroende av hjälp utifrån och hur ett land i ”Syd” inte tas med i beräkningarna.

Jag praktiserar nu genom en organisation i Sverige på organisationen Kudumbam. De jobbar med att förbättra levnadsvillkoren för utsatta grupper efter tsunamikatastrofen 2004 i södra Indien i delstaten Tamil Nadu och här märker vi av beroendet varje dag, tyvärr.

När biståndsorganisationen American Indian Foundation drog tillbaka sin sponsring inför den stundande finanskrisen fick ett av Kudumbams kustkontor lägga ner. Organisationen försökte förgäves hålla kvar sina anställda genom att ge löner från räntorna på microfinanserna. Nu finns bara kontoret här i Porayar kvar. Jag vet att många tidigare argumenterat mot detta, men jag tänker ändå instämma än en gång; vid en finanskris drabbas de fattiga, de fattigaste finns i ”Syd”, i Indien. Att dra in finansiering till ett redan fattigt område avstannar tvärt arbetet, och självhjälpsgrupper med flera står utan stöd från omvärlden, just som de lyckats börja bygga upp ett värdigt alternativ.

efter tsunami på åker

Kudumbam försöker jobba emot detta beroende genom att bland annat involvera sina självhjälpsgrupper i överordnade ”federationer”, som ska kunna fungera som egna självgående enheter, ha en större röst gentemot staten och göra att självhjälpsgrupperna som ännu större kollektiv ska kunna administrera sina microfinanser (bankerna ger inte lån direkt till självhjälpsgrupperna på grund av att de inte anser dem tillräckligt kreditvärdiga, därför behövs Kudumbam idag, som säkerhet på lånen) och därmed göra en NGO (non-governmental organisation) som Kudumbam överflödig. Det skulle alltså innebära att stödet från internationella givare också skulle göras överflödigt. Tyvärr tar detta arbete tid, och kräver under den tiden finansiering av löner till de sociala arbetarna. Som det ser ut nu hålls deras självhjälpsgrupper kvar i beroendet utan denna finansiering utifrån. Kudumbam har fortfarande inte fått svar på stödet inför nästa år, men personalen ger sken av att vara säkra på sin sak. Trots att alla jobbat utan lön de senast månaderna, då det både är brist på utländsk hjälp och på grund av interna problem med budgeten.

Jag kan också se ett problem med antalet NGOs i området här omkring, och hur de inte alls verkar samordnade. Jag tvivlar inte på deras välvilja, men jag minns klart Porayars koordinator John Sunders förklaring första dagen på Kudumbam.

-Många NGOs kom efter tsunamin, men har idag lämnat området. Det strömmade in pengar, men folket här fick bara kortsiktig hjälp med temporära hus och katastrofhjälp.

Kudumbam hjälpte också till med att ordna tillfälligt boende för en del, men har sedan dess sysslat med att försöka få igång folkets egen försörjning, så att de ska kunna hjälpa sig själva. Ett av de största problemen är de försaltade jordarna efter att flodvågen strömmade in med havsvatten. Bönderna håller fortfarande på och repar sig efter detta, och Kudumbam försöker tipsa om passande grödor för att förbättra avkastningen och marken.

Detta är inget jordbrukarna här kunde ha styrt över själva. Som om det inte vore nog har de fått tampas med att monsunen försenats flera år i rad, och orsakat röta, förstörda skördar och oönskade översvämningar. I år kom monsunen mer än en månad sent. Dessa bönder betalar priset för konsumtionen i ”väst”. Deras utsläpp är minimala. Det har på sin höjd en motorcykel och visst - de eldar ofta med ved, men kött är en lyxprodukt och energianvändningen i elektricitet är knapp om ens existerande.

Vid tsunamin 2004 fanns det redan tsunameters, vilka mäter jordbävningar som kan tänkas orsaka tsunamis, utsatta. De fanns flera runt Stilla havet och Hawaii till exempel. Däremot fanns ingen i Indiska Oceanen, trots att jordbävningarna här är vanligare. Kan det troligtvis vara så att ingen utav de rikaste länderna har någon kustremsa här? Det kom ingen varning till södra Indien och delstaten Tamil Nadu. Självklart har den indiska regeringens avsaknad av krisberedskap spelat en stor roll, men det är uppenbart när man jämför prioriteringarna vem som har makten till något så grundläggande som att skydda sin egen befolkning. Det hade kunnat spara många liv och stor förstörelse i området här under flera efterföljande år om folk haft en chans att fly.

NGOs var såklart först på plats i de drabbade områdena, men vems ansvar är de drabbade nu? Indiska statens? Dessa människor är fattiga så att vi i ”väst” kan vara rika, så att vi kunde bygga upp vår tekniska utveckling och så att vi kan dumpa våra överblivna produkter hos dem. Är ansvaret inte också vårt i ”väst” och ”västs” regeringars?

Emma Åhnström


Fler texter av Emma Åhnström

ANNONSER
http://yelah.net/articles/information20071218
http://www.murbrukforlag.se/
http://asylgruppenlund.webs.com/asylkalandern2010.htm
http://anarkisterna.com/abc/kamratstod/#klimataktivister-domda
http://www.ockupantscenen.se/
http://www.arbetaren.se/prenumerera
http://www.uppmana.nu
http://www.stefanbergmark.se/
http://www.jordfrihet.org