När kämpande
zapatistkvinnor möts

Två timmar tar det på flak från närmaste stad, om det inte regnat och vägen förvandlats till lervälling. Väl framme möts man av några hus och en rostig skylt där det på spanska står: ”Du är på zapatistiskt upprorsterritorium. Här bestämmer folket, och regeringen lyder.

Zapatisterna organiserar sig sedan fem år tillbaka i styrelseråd, där valda representanter från varje by sitter med veckovis rotering. Denna styrelseform kallas Junta del Buen Gobierno, Det goda styrets råd, för att markera distans till El Mal Gobierno, det dåliga styret, som syftar dels på delstatsregeringen, men också på den federala regeringen i Mexico City. Styrelseråden håller till i caracolerna, samlingsplatserna, där det förutom möteslokaler även ofta finns klinik, kafeteria, tillfälliga bostäder, basketplan och, alltid, vakthållning dygnet runt.

En av dessa fem caracoler är La Garucha, vanligtvis ett ganska lugnt ställe men under det tre dagar långa mötet fyllt av zapatister och sympatisörer till deras rörelse. Både män och kvinnor var välkomna, män mest för att hjälpa till med praktiska saker som matlagning och städning, och kvinnor mest för att delta i mötena. Alla möten hölls under ett stort tälttak, och männen förevisades att stå utanför. Det var förbjudet för män att delta, prata, översatta och sköta ljudet, och detta informerades om på stora skyltar på området. Alla zapatistmän respekterade detta, men pinsamt nog inte alla av de utomstående männen.

På scenen under taket satt ett tjugotal kvinnor från en caracol i taget och ur den gruppen gick olika kvinnor fram och talade. De berättade om sina liv, både innan den väpnade kampens start 1994 och efteråt. En gammal, vithårig kvinna pratade om livet på storgodsen, om hur patronen styrde hela deras liv och om att de fick äta med djuren. En annan berättade om den hårda vardagen som fortfarande pågår, med arbetsdagar som startar långt innan solen går upp och egentligen aldrig slutar eftersom det är ett oändligt arbete att ta hand om barnen och hela hushållet. En tredje delade med sig av sina erfarenheter som soldat i EZLN, Zapatistarmén för nationell befrielse.

Många kvinnor anklagade El Mal Gobierno för sin livssituation som fattiga indigenaskvinnor, andra var mer tydliga med att även zapatistmännen är en del av förtrycket de utsätts för. Commandanta Sandra sa: ”Ibland vill männen inte förstå oss. Men det måste de.”

Vissa av talen var väldigt personliga och vardagsnära och vissa var pampigare, med storslagna formuleringar kring kamp, död och frihet. Flera gånger tackades alla från andra länder för att de kommit dit, och uppmanades också att organisera sig i sina respektive länder. Sista kvällen var det öppen scen för internationella, och hälsningar framfördes från bland annat Italien, Kanada, Guatemala och Nicaragua.

Kvinnorna som var på mötet var många och starka, men fortfarande är det många zapatistkvinnor som inte pratar spanska, som måste be om tillstånd från sin man för att lämna byn eller som inte har råd att vara hemifrån. Inte många av dessa kunde komma på mötet.

Zapatisterna lever under ständiga hot, och konflikterna har på senaste tiden hårdnat. Sedan i september har den militära aktiviteten ökat och även andra motståndare till zapatisterna har visat mer aggressivitet. Regeringen exproprierar zapatisters mark och delar ut till andra bondeorganisationer, allt för att underblåsa konflikten och få en anledning att gå in med väpnade styrkor. Subcommandante Marcos sa för några veckor sedan att kriget närmade sig, men påpekade också att EZLN är en armé, fullt beredd att försvara sig.

Om kriget kommer blir kvinnornas hårda situation ännu hårdare. Men, som en kvinna på mötet sa: ”Även utan väpnade strider kommer de att dö, av svält eller sjukdomar som egentligen är lätta att bota.” Därför kommer de att fortsätta kämpa, kvinnorna i byarna och kvinnorna i EZLN.