Ursinnig
civilisationskritik

The Coming Insurrection. Den Osynliga Kommittén, Semiotexte 2009.

Detta är en resumé. Hela den engelska texten finns här.

Det som började som det fridsamma lantbrukskollektivet Tarnac 9 i en liten fransk bergsby radikaliserades efter en ovanligt skoningslös polisattack, där textförfattaren Julien Coupat och hans kamrater fängslades i samband med att en järnväg exploderade. Texten har sedan vandrat världen runt och vållat skandal på skandal, och därmed också bidragit till det nära förestående uppror man förespråkar. Extra mycket reklam fick boken nyligen då en upprörd reporter på Fox News gjorde den känd för en större publik (länk nederst).

Coupat dömer kategoriskt ut vår nuvarande situation i väst och uppmanar folk att ta till vapen. Eller åtminstone att skaffa vapen, vilket ju i sig inte behöver vara olagligt. Han beskriver i sin text den insurrektionella upptrappningen från kamratkollektiv till befriade områden, här och nu, och han gör det med många nutida, historiska och praktiska exempel.

”Ur vilket perspektiv man än ser det så erbjuder det nuvarande tillståndet ingen väg ut.”

Genom kapitalets och skådespelets organisation återstår det bara grus och aska av våra liv – vi lever i en pågående akut social katastrof över hela västvärlden, en verklig dystopi.

Coupat dissekerar de sociala relationerna. Att ”bli självförsörjande” betyder att ”ha fått en boss”. Familjer och parförhållanden ekar av tomhet, när vi träffas ligger det ett kadaver i vår mitt, han talar om en ”autism-for-two”. Men ur detta vedervärdiga tillstånd föds också hopp.

”I själva verket är upplösningen av alla sociala former en välsignelse. För oss är det de ideala förutsättningen för ett vilt, massivt experimenterande med nya arrangemang och nya band”.

Autonomi är medlet, och att bli autonom kan också betyda att ”lära sig slåss på gatan. Ockupera tomma hus, sluta arbeta, älska varandra vansinnigt mycket och att snatta.”

Därefter kritiserar Coupat arbetslivet och arbetet sönder och samman. ”Arbetet firar sin totala triumf över alla andra sätt att existera och det just i samma ögonblick som arbetarna har blivit överflödiga”.

”Att överskrida och organisera sig mot arbetet, att gemensamt överge mobilitetens herravälde, att demonstrera existensen av en vitalitet och disciplin som motsätter sig mobiliteten – det är ett brott som en civilisation på fallrepet inte är beredd att förlåta oss. I själva verket är det enda sättet att överleva det.”

”Staden är vackrast när den brinner” (sic!) menar Coupat på tal om stadsbyggnad och arkitektur.

Sen går han in på revolutionens mer praktiska sidor. De svaga länkarna i samhället är exempelvis handelstransporterna. ”Tio tusen människor kan tvinga även den största ekonomiska makten i världen på knä.” Ekonomin avhandlas grundligt, och han säger där bland annat att ”Vi måste inse att det inte är kris ”i” ekonomin; ekonomin själv utgör krisen. Det finns inte för litet jobb, det finns för mycket. Allt sammantaget är det inte krisen som gör oss deprimerade, det är tillväxten”. En mänsklighet som vill överskrida staten och kapitalet behöver en helt annan sorts ekonomi. ”Den behöver en ny definition av arbete som arbetet på sig själv, en ny definition av kapital som mänskligt kapital, en ny idé om produktion som produktionen av relationer, och konsumtion som konsumtionen av situationer; och framförallt en ny idé om värde som ska omfatta alla varelsers kvaliteter.”

Östblocket får sig också en släng i förbifarten för alla eventualiteters skull: ”Det socialistiska blockets kollaps var inte på något sätt kapitalismens seger, det var snarare en bankrutt för en av kapitalismen tagen form.” Miljön avhandlas också, och det världspolitiska läget.

”Det finns ingen ’civilisationernas kamp’. Vad vi har är en kliniskt död civilisation som hålls vid liv av alla sorters livsuppehållande maskiner som sprider en egendomlig sjukdom i planetens atmosfär”. Ekonomin igen: ”När cheferna försiktigt diskuterar med varandra om hur de ska kunna minska emissionerna ”utan att spränga banken”, så är den enda realistiska optionen vi kan se att ”spränga banken” så fort som möjligt, och under tiden dra fördel av varje kollaps i systemet för att öka vår egen styrka”. ”Känslan av att vi blivit lurade är som ett sår som bara blir mer infekterat. Den är källan till det latenta raseri som ungefär vad som helst kan få att brisera i dessa dagar.”

Hur är det då med den parlamentariska legala vägen till föränding? ”Hittills har varje impuls att “göra politik på ett annorlunda sätt” enbart bidragit till den obegränsade spridningen av Statens tentakler.” Men vänta på en förändring, då? ”Det är meningslöst att vänta – på ett genombrott, på revolution, på kärnvapenapokalypsen eller en social rörelse. Att fortsätta vänta är galenskap. Katastrofen kommer inte, den är redan här. Vi är redan inbegripna i en civilisations kollaps. Det är i denna verklighet vi måste välja sida. Det finns inget mer att säga, allt måste förstöras”.

Vi har hela det sociala rummet som är till för att hitta varandra. Vi har vardaglig olydnad till för att visa vår numerär och avslöja de fega. Vi har vår fientlighet mot denna civilisation för att kunna dra linjer av solidaritet och kamp på global nivå.”

Den insurrektionella parabeln kan se ut ungefär såhär enligt Coupat: Sätt igång och hitta varandra. Starta boendekollektiv. Sluta arbeta. Informell ekonomi, plundra. Träna och lär. Skapa territorier som är ogenomträngliga för auktoriteterna. Avlägsna alla hinder ett i taget. Sabotage. Anonymitet. Organiserat självförsvar. Avlägsna civilare ur demosarna. Stadsguerilla. Få ut det mesta ur varje kris. Självorganisering är bättre än organisationer. Undvik direkt poliskonfrontation, tvinga dem att sprida ut sig. Var osynliga.

”Alla gatans knep ska bli metodiska och systematiska, och övergå i ett diffust, effektivt guerillakrig som återtar vår vägran att styras, vår nyfunna okontrollerbarhet.”

”Metod: Sabotage – ett minimum av risk för aktionen, ett minimum av tid, ett maximum av skada. Strategi: vi ska komma ihåg att ett hinder som undanröjts och lämnat efter sig ett befriat men obebott utrymme, lätt ersätts av ett annat hinder, ett som kräver mer motstånd och är svårare att attackera.” Därefter diskuteras beslutsformer, och en horisontell organisation sägs också vara det bästa sättet att koordinera. Och så kommer då slutklämmen och textens credo:

”Ta till vapen. Ta till varje tänkbart medel för att förhindra att de behöver användas. Mot militären är den enda segern politisk.”

”Det finns ingenting sådant som ett fredligt uppror. Vapen är nödvändiga: det handlar om att göra allt som är möjligt för att göra bruket av dem överflödiga. Ett uppror handlar mer om att ta till vapen och bibehålla en ’beväpnad närvaro’ än att bedriva väpnad kamp. Vi måste skilja tydligt mellan att vara beväpnad och bruket av vapen.”

Så kommer den lakoniska meningen ”Avsätt myndighetspersonerna utan dramatik”.

Det är svårt, ja omöjligt, att med den distinktion Coupat gör ovan om vapen och bruk av vapen, att se ”The Coming Insurrection” som en uppmaning till terrorism. Det är den inte alls. Det är en uppmaning att göra uppror, och folkets rätt att göra uppror är en etablerad del av naturrätten. Hela det franska samhället sedan revolutionen 1789-1793 bygger på denna rätt till uppror. Men som August Strindberg en gång sa: ”När är en revolution laglig? — När den lyckas.”

Det är uppenbart att ”The Coming Insurrection” gett borgarklassen stora skälvan. Men den kan vara läsbar ändå. Eller just tack vare det. Och 2000-talet har fått ett nytt Manifest.