Ladytron – ohypade, men
älskade

Ladytron
Velocifero

Det börjar med monotona ringande toner, rytmiska trumslag, xylofon samt synthiga ljudeffekter. En ljudbild byggs upp och fortsätter att pyra under två minuter för att flamma upp totalt när Miras speciella röst bär fram den sköna bulgariska texten. Det låter precis som jag tänkt mig, fast ändå inte. Likt Fighting in built up areas från förra albumet, fast att nämnda låt vidareutvecklat sin rytm.

Black cat inleder Ladytrons fjärde studioalbum Velocifero på ett fantastiskt sätt. Låten visar på skillnaden i förhållande till 604 (2001), Light & Magic (2002) och Witching Hour (2005), hur bandet gått vidare från den mer blip-blopande datamusiken och digitalmusiken á la Kraftwerk till ett mer instrumentberoende band med texter till alla låtar och inga instrumentala mellanspår.

Ladytron har velat skapa en större livekänsla i studion med tyngre låtmaterial och hårdare ljudbilder än de tidigare produktionerna, vilket Black cat inledningsvis visar stämmer. Albumet är det första på deras egna etikett Nettwerk, som förhoppningsvis kommer fungera väl efter alla problem Ladytron tidigare haft, med nästan tio etikett- och bolagsbyten. Efter att ha låtit albumet legat uppe cirka en vecka på MySpace släpps det i fysisk form i dagarna.

Nästa låt är Ghost, första singeln, med Helen på vers och refräng, gitarr i bakgrunden och det klassiska tempo som påminner mycket om ljudbilden från Witching Hour. Fjärde låten Runaway sänder rysningar längs hela ryggraden med sina dunkande takter, elektroniska effekter och den klassiskt enformiga Ladytron-texten när Helen sjunger "My little runaway" om och om igen. Det låter som åttio- och nittiotalens elektroniska musik fått sig ett rockigare djup: monotont, dystert och klaustrofobiskt när musiken dundrar ur stereon.

Vackra Season of illusions med Mira på sång, Helen som kör och gitarrer lätt med i ljudbilden och Predict the day med Helens sång och gitarrer är låtar som snabbt fastnar i mitt huvud, om och om igen. Sjätte låten Burning up är ett verkligt elektroniskt mästerverk, en äkta Ladytron-skapelse med det allra synthigaste på hela albumet. Helen på sång ("I wrote a protest song about you") får sällskap av Miras och Daniels röster som kör i bakgrunden, allt täckt av schyssta rytmer och ett konstant täckande brus. Helt klart är Kletva det mest originella på hela albumet, där Mira sjunger på bulgariska i en cover av musik från en bulgarisk barnfilm, men hur mycket jag än älskar både språket och hennes röst, anser jag att låten sänker albumet. Den hade passat bättre som b-sida, eller absolut sist på albumet, som total utstickare.

Elfte låten Deep blue är lång. Jag tror att man antingen drar förbi den varje gång den eller lyssnar igenom den. Jag väljer det senare för det mesta. Väntar man tillräckligt länge och låter låten växa kan man urskilja stråkar, något jag inte hade förväntat mig! De bidrar ännu mer till den klaustrofobiskt mörka stämningen som tajmas med dov, dämpad sång av Mira.

Dessvärre anser jag att albumet förlorar en del av farten emellanåt, kanske mest för att Kletva sänker tempot och inte riktigt håller måttet, liksom The lovers, I'm not scared och They gave you my heart, they gave you a name inte heller erbjuder så mycket till motståndig då de låter för lika och inte sticker ut. Slutspurten räddas dock av den ljusare Tomorrow med en mycket behaglig basgång, skönt tempo och text att sjunga med i, och Versus där Daniels gör sin första insats på sång, tillsammans med Helen.

Visserligen är dessa två också liknande låtar, men de går in i varandra på ett lyckat sätt, i synnerhet vad gäller att avsluta den fjärde fullängdaren. Med en duett och en orgel de sista sekunderna avslutas albumet i lite mer optimistisk stämning. Velocifero betyder "bringer of speed" och jag tycker det stämmer. Albumet är absolut det snabbaste och jämnaste av den engelska synthkvartetten, därmed också det starkaste. Den mer finurliga, oskuldsfulheten från Ladytrons barndom är borta och nu är de betydligt bredare i sitt musikaliska värv.

Egentligen bör man lyssna igenom hela albumet i hörlurar på grund av alla ljud, effekter och röster som återfinns under ytan (vad annars från ett gäng DJ:s och synthnördar?), dit högtalarna har svårt att nå, men hög volym fungerar också! Remixer av albumet lär definitivt fungera på ett dansgolv, medan själva studioalbumets låtar kan bli svårare, skivan är ju ägnad mer åt live-hållet, som sagt.

Min första slutsats är att Ladytron trots allt behållit sina enformiga och klatschiga texter, men flyttat fokus från en blandning av spretiga låtar, varav vissa är riktigt bra, de övriga charmiga men en aningen tafatta, till ett genomtänkt album med låtar som passar perfekt in i mönstret och albumets helhet. De fortsätter dessutom färden mot mörkare, rockigare låtar, som jag finner betydligt bättre genomförda och mer spännande än de låtar vi hör från de två första albumen.

Andra slutsatsen är att albumet sågats i Sverige, främst för att bandet lämnat det tidiga spåret med enkel elekropop och lätta melodier och texter alla kan sjunga till. Så brukar det gå när artister/band varierar sig eller utvecklar sig. Man ska aldrig svika rötterna, enligt recensenterna, men heller aldrig göra samma sak som tidigare, såvida man inte heter Per Gessle, Kent, Coldplay eller är hypad för stunden. Är detta en svensk sjukdom, att alltid följa mainstream och såga det som inte är hypat eller populärt? Och att helst aldrig skriva recensioner längre än 15 meningar.

För att rättfärdiga mitt eget tycke har Velocifero i den anglo-saxiska världen fått mycket beröm från bloggare, Internetbaserade musiktidningar och communities. Det vill säga, de personer Ladytron bryr sig mest om.

Min tredje slutsats är att jag kommer älska denna skiva i evighet, den kommer definitivt hjälpa till att spela sönder stereon och hörlurarna samt få min sambo att vilja slänga ut mig.

Min fjärde slutsats är att jag förbannar Sverige (igen), denna stora musikexporterande nation, för sin dåliga förmåga att importera lika mycket som vi exporterar. Att få tag på alla Ladytrons skivor går endast via exempelvis iTunes (digitalt) eller i små skivaffärer. De stora välkända nätaffärerna är som vanligt dåliga på import av mer exklusiva band och skivor, såvida man inte förfogar över större pengasummor och/eller orkar vänta länge.

Detta är troligtvis en orsak till att Ladytron inte heller planerat någon spelning i Sverige de närmaste månaderna. Inte heller att förglömma att deras första egna konsert i Sverige ägde rum 9 april 2007 på Debaser Medis med en liten publik – ett och ett halvt år efter att Witching Hour släpptes! Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge denna gång.