Härskartekniker där du
minst anar dem

HÄRSKARTEKNIK
Elaine Bergqvist
Frank Förlag 2008

Om du inte har reagerat än på denna ingress så är du kanske vad som kallas för en härskare. Att skriva nedlåtande men i fina ord är nämligen en av många olika härskartekniker. Kärt barn har många namn och härskare skulle även kunna benämnas: fördomsfull, nedlåtande trångsynt, tantslem, gubbslem, feg, rasist, idiot, idiot eller idiot.

Att läsa Elaine Bergqvist bok om härskartekniker gör en dels förbannad då man påminns om gamla oförrätter och ibland känner man igen sig som härskaren och ångrar skamset något man sagt eller gjort.

Boken är inte tjock och språket är tydligt och rakt, som en bra kommunikation ska vara. Men det tar ändå tid att läsa klart boken då man måste ta pauser emellanåt för att bearbeta gamla trauman.

Det är grejen med härskartekniker, alla använder dem. Inte alla är medvetna om det, vilket som tur är betyder att det finns god potential för förbättring.

Boken ger en sammanfattning av vad en härskare är, vad den inte är och vad du som härskad kan göra och inte bör göra.

Vad är då en härskare enligt Bergqvist? Det är en person som på ett medvetet eller omedvetet sätt behandlar dig på ett förminskande sätt och detta sätt gör dig med all rätt ledsen och kränkt.

Detta kan ske överallt; uppåt så väl som neråt i hierarkierna, mellan man och kvinna, mellan män och mellan kvinnor, mellan generationer och mellan dig och mig som vän.

Vad ska man då göra om/när man stöter på en härskare? Om du tänker dig att en person i din omgivning kallar dig för en sak du inte trivs med.

Du reagerar inombords, knyter handen i fickan, tar ett djupt andetag och känner att du går vidare med ditt liv. Känner du igen dig? Du tänker säkerligen efter ett tag att ”jag skulle ha sagt (några väl valda ord), då minsann!” Eller, jag skulle ha smällt till personen på käften.

Bergqvist rekommenderar varken att ignorera den obehagliga situationen eller att svara något spydigt tillbaka till härskaren. Det hjälper nämligen inte även om det skulle kännas skönt att göra det. Elaine Bergqvist förklarar i sin bok vikten av att återspegla det som sagts för att på så sätt ta upp det orättvisa till ytan.

Det handlar inte om att säga ifrån på ett bestämt sätt utan att bara ifrågasätta med en nyfiken ton i rösten vad personen menade med den just sa. Det kan ge storartad effekt om det vill sig väl. Då har nämligen personen/härskaren en ärlig chans att rätta till sin förutfattade mening och därmed fått sig en läxa i vad som är fördomar om andra människor.

Om nu alla vill ha en sådan läxa. Bergqvist utgår från det. Och den förenklingen är bokens svagaste sida för det ger en ytlig bild av problematiken. Men självfallet är det fint att utgå från att härskaren är omedveten om sitt snedsteg och kan/vill ändra sig.

Ofta ger boken rådet att man ska le när man precis har ifrågasatt någons härskarmetod. Så länge leendet kan upplevas lite stelt så är jag på...

Elaine Bergqvists bok om härskartekniker talar om varierande härskarsituationer genom att ta in berättelser från brev hon fått och personer hon pratat med. Det knyter sig i magen att läsa om rasism, sextrakasserier och vanlig inskränkthet.

Vissa historier är långt ifrån klassiskt härskarrelaterade typ ”lilla gumman”-situationer och dessa ger nyttiga exempel på hur fördomar kan ta sig olika former. En kvinna ställde sig bredvid författaren vid en danslektion och sa uppskattande ”jag känner mig trygg bredvid dig” då hon antogs ha rytmen i blodet. Det finns också vissa grupper som man ”får” ha fördomar om; vita medelklass män som lider av sin ”normalitet”. Är det rättvist?

Det finns en längtan att i texten få en vidare utveckling om varför det ser ut som det gör. Vad tror författaren? Finns det inte vissa generella drag kring vilka som utför härskartekniker och mot vilka?

Svaret är självklart ja, men författaren skriver inte hur, var, och varför? Kanske för att hålla sig kommersiellt gångbar och inte kategoriseras i ett poliskt färgat omslag?

Boken pratar inte syndabockar utan pratar på mikronivå vad man kan göra för att hantera tråkiga situationer. För all del. Och vad gör jag åt de som utövar härskarteknik men som jag inte kommer åt att ifrågasätta?

Det hade varit intressant att få Bergqvists svar men det är inte en retorikers uppgift att ge personer svar på hur man gör revolution eller på ett strukturellt plan ändrar beteenden; då finns det andra böcker till hands.

Fast tanken är kittlande. Om alla, alla, alla började ifrågasätta de skeva beteenden som finns i relationer mellan människor i hemmet, på jobbet, i skolan, på tunnelbanan, skulle det inte bli väldigt mycket bättre då?

Speciella godbitar i boken finns och det är när Elaine Bergqvist gör vissa härskartekniker utan att kanske vara medveten om det. Hon skriver mycket generaliserande om hur svenskar är och hur spanjorer är, och så vidare.

Det är samma gamla visa; vi är ju så blyga och vill inte prata med främlingar och de är ju så otroligt utåtriktade och de gillar att prata med vem som helst och oj, oj, oj vad vi har att läsa som svenskar av andra härliga kulturer!

Faran med generaliseringar är ju att det kan leda till (o)medvetet förtryck, eller hur var det nu? Skulle man inte precis sluta generalisera om andra kulturer och börja se människor och inte fastna på etnicitet/kläder/ålder, och så vidare?

En annan sköning är Elaines egna berättelse om Dagens Nyheters dråpliga professionalism. Jag lämnar resten oskrivet, likt en cliffhanger, för det är nämligen god retorik.

Boken ger utan tvivel bra förslag på hur man på ett genomtänkt och trevligt och därmed avväpnande sätt kan ge svar på tal. Så att man slipper känna sig överkörd. För det är nog så viktigt under tiden samhällsstrukturerna, som har gett upphov till nedlåtande beteenden, förhoppningsvis ändrar på sig.