Manligheten under lupp

Den Ensamma Fallosen
Anja Hirdman
Atlas, 2008

Hirdman skriver inledningsvis att det analyseras och oroas mycket över unga kvinnors sätt att klä sig då de gör anspråk på en sexuell framtoning som de kanske inte behärskar. Men de unga männen då? De klär sig också enligt koder som upprätthåller ett spel mellan könen som inte är önskvärt. Men det är kvinnors sätt att klä sig som problematiseras. Det är tydligt vad som problematiseras och inte problematiseras i olika debatter menar Hirdman och väljer att fylla en del av gapet kring de förebilder som unga män har i media.

Anja Hirdmann har tittat på olika bilder av män, där män ska porträtteras som just män för att sälja en produkt eller en idé som just man och hon har gjort en bred analys om vad som sker i Sveriges maskulinitet enligt dessa bilder. Det är bilder från bland annat Slitz och Café tillsammans med analyser av hårdporr, en del Hollowood-filmer och hemsidan snyggast.se. Det är en hemsida där unga människor (mest tjejer) lägger upp bilder på sig själva och kan sedan bli bedömda av andra betraktare (mest killar). Hemsidan blir som ett ”facit” för vad unga människor anser sexigt och snyggt, kanske utifrån de bilder som omger dem själva i deras vardag. Inte helt ologiskt.

Boken problematiserar maskulinitet och pekar på en paradox som spökar bakom den ensamme mannen/fallosen och hans autonomi. Han är stark och ensam men söker gärna kollektivet då det gäller att titta på det mest begärliga objektet: kvinnan. Hirdman beskriver hur uttrycken från snyggast.se och mjukporrmagasinen bekräftar det kollektiva njutningen i att titta på halvnakna/begärliga tjejer.

Problemet blir för mannen att han måste ge hän åt sina känlsor för att kunna njuta av kvinnors kroppar. Hur ska då detta gå ihop? Lösningen blir att kvinnorna/kropparna reduceras till en fantasi, något fiktivt, något att drömma om. Hon blir då blond, storbystad, hårfri som ett barn och med en oskyldig blick som ibland tittar frågande mot betraktaren. Det är ingen riktig person de betraktar och mannen/männen kan därför låta bli att visa sina riktiga känslor.

Denna kvinnobild lanseras då för båda könen som något begärligt och en del kvinnor viger sina liv åt att leva upp till dessa ideal, som är långt ifrån enbart kroppsliga. Det är en svart-vit bild av maskulinitet som avhandlas i Hirdmans bok. Tack och lov ser inte hela den manliga världen ut så här vilket gör boken ganska smal i sin analys. Gör detta boken irrelevant för folk som inte läser Slitz? Nej, för det finns beröringspunkter bland de män som inte har John McClane från Die Hard som största idol. En beröringspunkt är ironi. Ironi bland män analyserar Hirdman som ett tecken på kravet på manlighet ska vara okänslighet, distans till sina känslor och autonomi från vad andra tycker om en. Innan jag läste boken hade jag aldrig kopplat ironi till ett element i strukturell ojämlikhet. Men visst. Jag känner att ironi förekommer självklart bland kvinnor också men kanske inte i lika stor grad som hos män.

För övrigt tar boken upp mycket intressanta analyser av filmers och tidningars traditionella syn på kvinnlighet. På ett plan kan jag ”trots” min heterosexualitet inte relatera till kvinnors önskan om att vara mannen till lags i alla avseenden. Samtidigt frågar jag mig själv om jag verkligen är så autonom som jag hoppas: är den storbystade blondinen med oskyldig blick verkligen en antites av hur jag själv agerar i min vardag?

Det intressantaste med boken är vad en fortstättning skulle kunna ta för vändning. Vad händer med maskulinitet bland de män som inte känner sig hemma i forum så som Slitz och Café. Hur långt har ”den” manligheten kommit?

Hirdman ger inte många belägg för sina ibland fräna påståenden om ”maskulinitet”. Ibland hukar jag för vissa självklarheter i boken. Men ibland är det befriande och skönt att någon bara säger det alla tänker utan 43 belägg. Men det är ju missvisande att prata om ”maskulinitet” när en analys borde vilja främja en diversifiering av begreppet.

Hirdmann skriver att män lever i en fiktiv illusion där de tror att deras intressen för bilar/sport och typiskt manliga saker är individuella och inte ett resultat av strukturer. Män är sällan beredda att se på sig själva som produkter av ett system. Så du käre manlige Yelah-läsare: läs för all del boken och känn efter hur mycket av denna på många sätt avskyvärda oänskvärda maskulinitet du själv besitter. Vad känner du själv igen från dina manliga vänner respektive hur du ser på kvinnor? Kanske har det fler drag av grottmannen än du kanske tror.