Med yttrandefriheten som
förevändning

Jyllands-Postens och andra mediers publicering av nidbilderna på profeten Muhammed har väckt stor uppståndelse. I den efterföljande debatten har publiceringarna återkommande legitimerats som ett nödvändigt vidgande av yttrandefriheten. Detta lyfter flera frågetecken.

Få har kunnat undgå den brännheta debatten om Muhammed-teckningarna, som den danska Jyllands-Posten publicerade i september 2005. Händelserna har den senaste veckan vuxit till ett storpolitisk ställningskrig med sparkade chefredaktörer, kraftfulla muslimska protester, och fortsatta publiceringar av bilderna. Bakgrunden till konflikten är Jyllands-Postens ambition att utmana "självcensuren" som var orsaken till att få tecknare ville avbilda Muhammed. Jyllands-Posten valde därför att publicera tolv nidbilder av profeten. Detta skedde, enligt Jyllands-Postens chefredaktör Carsten Juste, "som ett led i en aktuell debatt om yttrandefrihet, som vi värderar mycket högt i Danmark".

Flera andra har följt samma ledstjärna. Några exempel: den franska tidningen France Soir publicerar bilderna, och har som rubrik på sin förstasida: "Jo, vi har rätt att karikera Gud!". Norska bloggare följer efter och masspublicerar bilderna, enligt någon av dem "till stöd för alla förtryckta i alla länder som inte får använda sin yttrandefrihet av rädsla för repressalier".

Debatten präglas onekligen av ett ärorikt försvar av ett högt ideal. Vår västerländska yttrandefrihet står på spel; ett ideal som måste hävdas närhelst det hotas. Det ärorika uppdraget genomförs med en stolt, högfärdig beslutsamhet, så okuvlig att hundratusentals kränkta muslimer inte ändrar saken.

Men denna resoluta och ärorika kamp för yttrandefriheten är problematisk: vi skyddas nämligen själva av lagar som uppenbart beskär vår yttrandefrihet. I Sverige finns exempelvis lagen om hets mot folkgrupp, personuppgiftslagen, och lagar mot barnpornografi. Få motsätter sig dessa lagar, och även om de inte fanns skulle få acceptera de företeelser som dessa lagar skyddar oss från.

Detta är också anledningen till varför Jyllands-Posten inte publicerar en helsida bestående av ett den klassiska nazistiska swastikan med dess karaktäristiska färger svart, vit, mot röd bakgrund. En sådan publicering skulle kränka många människor, vara stötande, och dess ambition att bredda yttrandefriheten skulle i bästa fall anses obegriplig, om inte osmaklig. Men yttrandefriheten är inte alltid förhandlingsbar. När det rör sig om hundratusentals muslimer som kränks, som uppfattar det som osmakligt och stötande att Muhammed avbildas – dessutom som terrorist – då går den högtravade västerländska yttrandefriheten ärorikt före.

Jämförelsen är svårsmält, men den måste göras. I debatten om nidbilderna har yttrandefriheten gång på gång åberopats som ett självändamål. Men det är ett spel för gallerierna: yttrandefriheten, på det sätt som den åberopas i debatten, är en blek kopia. Den är ett medel, ett slagträ, som används för att demonisera islam.

Vad som tycks skina igenom den stolthet med vilket France Soir slår fast att "Jo, vi har rätt att karikera Gud!", och den självbelåtenheten som Jyllands-Posten andas när dess chefredaktör skriver om "yttrandefrihet, som vi värderar mycket högt i Danmark", är en kontrastering: en kontrastering mellan vi – som ädelt och beslutsamt står fast för vår frihet – mot något annat; något reaktionärt; något sämre. Det är en kontrastering mellan en självuppfattning som antyder godhet, ära, utveckling och civilisation, mot projektionen av deras ondska, farlighet, råhet och primitivitet.

Hittills har ingen större svensk tidning hakat på trenden att publicera bilderna. Men flera av de röster som hörs ger indikationer på hur impregnerat vårt språk är av stereotypa och islamofoba föreställningar om det som Edward Said kallade orienten.

Vi bör alla göra vårt bästa för att värna om yttrandefriheten, och våld är inte godtagbart. Men syftet med yttrandefriheten bör vara att möjliggöra en dialog människor emellan, inte att legitimera smutskastning eller kränkningar av hela samhällen eller individer, så som nu skett. Men det hör naturligtvis till yttrandefrihetens natur att dess syfte inte kan tas för givet, utan ständigt måste diskuteras.