Barsebäck skall väck,
men vad skall in?

Flera mil gick tusentals människor och ropade: Vad skall väck? Barsebäck! Marscherna blev en tradition. År 1977 marscherade 20 000 människor de två milen över de skånska slätterna och flera år till hölls marscherna. Oerhört många danskar deltog i de långa marscherna, det var ju Danmark som hotades mest av den svenska kärnkraften. Miljonstaden Köpenhamn var största tätorten i närheten.

Illustration: Jonas Lindkvist

Torbjörn Fälldin nådde inte ända fram 1976 och vi tvingades se hur Barsebäck 2 togs i bruk 1977 men 1978 sprack regeringen på kärnkraftsfrågan.

Folkrörelserna började ställa krav på folkomröstning om kärnkraften och på arbetsplatser, på gator, i skolor diskuterades kärnkraftens vara eller inte vara. I namnlistorna krävdes en folkomröstning med tydliga ja- och nej-alternativ.

Gärna en avveckling, men...

Socialdemokraterna kände att det var svårt att stå emot det tryck folkrörelserna uppbådade, även inifrån det egna partiet, samtidigt som Harrisburgolyckan inträffade 1979, vilket inte gjorde det lättare. Man gjorde en kovändning och gick med på folkomröstning men gnuggade också geniknölarna, och eftersom socialdemokrater emellanåt kan vara genier av stora mått men också rätt stora knölar insåg de att bästa sättet att blåsa folket utan att det skulle känna sig blåst var att införa en mittenlinje, en avveckling med förnuft. Eller som miljörörelsen ironiserade om den linjen: Gärna en avveckling men först en rejäl utbyggnad.

Linje två vann naturligtvis i omröstningen 1980. Att lägga sig i mitten med ett Jasså! var naturligtvis det enklaste valet. Avveckling med förnuft innebar att kärnkraften fortsatte ungefär som förut, med skillnaden att planerna på fler och fler utbyggnader inte längre kunde fortsätta. Man satte ett bortre avvecklingsdatum som ingen har brytt sig särskilt mycket om. Förutom att genidraget innebar lugn och ro för kärnkraftsindustrin och politikerna var det också det bästa man kunde göra för att däcka en hel folkrörelse. Sällan hade man sett så många människor engagerade i svensk politik fram till folkomröstningen. Men resultatet blev en sådan besvikelse att Folkkampanjen mot kärnkraft aldrig förmådde resa sig igen.

Ingen politisk vilja

Varför har vi då ännu inte sett några allvarliga försök att göra något åt energifrågan? Att ta ansvar för den förnuftiga avvecklingen som till namnet faktiskt innehåller en avveckling? Miljörörelsen pekade på alternativen redan på 70-talet, och det fanns alternativ, det fanns mängder av alternativ. "Vad skall in? Sol och vind!" ropades det i Barsebäcksmarscherna. Det enda som krävdes var att de skulle utvecklas. Varför finns det ännu ingen konkret statlig plan för satsningar på solenergi, biobränslen, vindkraft, energieffektivisering, värmeväxling och energibesparande? Var är den planen? Och var är v och mp i den frågan? Miljörörelsen tog fram en omfattande alternativ energiplan för många år sedan: Malte - miljörörelsens alternativa energiplan. Det är alltså inte omöjligt. Varför kan inte regeringar och industri uppbåda denna kraft?

Det har absolut inte funnits någon politisk vilja. Regering efter regering har uppvisat en fullkomlig inkompetens på energiområdet. I stället för att sträcka sig litet längre än vad näsan räckte har man borrat ner hela kranen i närmaste oljekälla eller naturgasfyndighet.

Överallt och hela tiden har man pratat om alternativen. Men ingenstans har några rejäla satsningar gjorts. Göran Persson som är litet av låtsasmiljövän, ord men inga handlingar, har inte bidragit med några särskilda satsningar för att främja alternativen. Pilotprojekt finns. Försöksanläggningar finns. Småskaliga trevliga små radhuslängor finns som ett exempel man kan peka på. Men allt måste bli storskalig produktion om det skall få någon betydelse. Man kan ha mängder med gulliga pilotprojekt men de betyder noll och intet om de inte tillämpas i stort.

Därför ser också opinionen ut som den gör i dag. Kärnkraftskramarna försöker få det till att kärnkraften skulle vara ett alternativ till koldioxidutsläpp och till oljeeldning. Det är den naturligtvis inte. Kärnkraften bidrar till klimatförändringen och kan absolut inte anföras som ett alternativ för att komma ifrån uppvärmningen av jorden. Men genom tuff propaganda och vilseledning får man med sig opinionen. Inte så konstigt. Om alternativen inte presenteras, var skall man då få syn på dem? Allt blir en självuppfyllande profetia. Regeringar och industri gör allt för att man inte skall kunna utveckla alternativen och säger sedan att alternativen inte är uvecklade.

Ett demokratiskt problem

Att den stora industrin inte varit intresserad av solenergi och andra energikällor är bland annat för att den är decentraliserad och att människor själva i viss mån kan ha kontrollen över sin energiförsörjning. Det är ett demokratiskt problem. Industrin vill ha fullständig kontroll med en högteknologi som ingen kan behärska mer än deras egna experter och således kan de styra energitillförsörjningen helt och håva in pengarna.

Stora energianläggningar är idealiska för terroristgrupper som vill ha ett enkelt mål. En sprängning av ett oljeraffinaderi och ett kärnkraftverk skulle slå ut stora delar av ett land, både i form av människoliv och när det gäller energiförsörjningen, medan ett decentraliserat energiförsörjningssystem inte är lika attraktivt. Det är svårt att tänka sig tusentals terrorister springa omkring på varenda tak i landet och slita av sladdarna till solcellsanläggningarna.

Skapar nya jobb

Och vissa fackföreningar hojtar och domderar om förlorade jobb. Man kan ju nästan tro att de är blinda. Om några jobb förloras på ett håll så ersätts de naturligtvis av andra. Eller tror man att vindkraftverk, biogasanläggningar, värmeväxlingsanläggningar och solceller växer upp ur marken som några slag lingon eller krusbärsbuskar? Som inte kräver mängder med arbetande människor? För tillverkning och drift krävs stora mängder arbetskraft. Om man inte producerar energin på ett ställe så gör man det på ett annat. Och arbetskraften fördelas med de alternativa energikällorna över hela landet, vilket torde vara ett viktigt bidrag till att göra hela landet levande.

Häromdagen kom en rapport här i Spanien som pekade på hur enormt mycket nya jobb som skulle skapas av en rejäl satsning på solenergin. Kan byggnadsarbetareförbundet exempelvis inse hur många som skulle behöva anställas för att börja klä in Sveriges tak och fasader med solceller för elenergi? Kan elektrikerförbundet begripa hur mycket eltekniker det behövs för att få i gång alla anläggningar och utföra service och underhåll? Kan industrifacken ana hur mycket folk som kan behövas för tillverkning av solcellerna för att täcka tak och fasader i ett helt land? Att avskaffa kärnkraften och införa alternativ är inte att avskaffa jobb, det är att införa ännu fler jobb. Att skapa sysselsättning. Det borde ändå hela fackföreningsrörelsen förstå.

Sorgligt nog har vi upprepat alla de här argumenten sedan 1976 och även tidigare. Och fortfarande har ingen regering eller deras stödpartier visat sig tillräckligt mogna för att förstå den enklaste av teser: För att alternativen skall ha en chans att ta över energiförsörjningen måste man satsa på dem. Forskning och utveckling. Och till det behövs en rejäl budgetpost. Skall det vara så svårt?

Politik är att vilja! En ny energipolitik kräver mängder av vilja, och mängder av satsningar. Fatta det nu då äntligen, så ni når ända fram någon gång!