Mot ljuset!

Varje dag hör vi om hur den ekonomiska och ekologiska krisen förvärras. Internationella klimatpanelen IPCC släpper ständigt nya dystra prognoser mot vilka fjolårets larmrapporter bleknar. Regeringen, i likhet med alla andra industrialiserade västländer, väljer att höra det de vill och försöker få oss att tro att lösningen stavas grön kapitalism och klimatsmarta konsumenter. För var dag som går fördjupas den globala lågkonjunkturen; fler människor får sparken och LO-fack går med på frivilliga lönesänkningar medan bankerna räddas av staten. Kapitalets förluster förstatligas och vi får stå för räkningen. Vore det inte istället dags att kollektivisera produktionsmedel, bostadshus och företag?

En kris i ständig tillväxt

Anarkister beskrivs ibland som tokvänster av människor som uppfattar kapitalismen som ett rimligt system. Vilken paradox! Anarkismen är snarare det enda rimliga alternativet i en fullkomligt irrationell värld, där snart var sjätte människa är fattig och ett fåtal groteskt rika, där vi fortsätter förbruka vår enda planet i jakt på kortsiktig profit och där orsaken till krisen också saluförs som lösningen på densamma. Men kapitalismen är själva krisen, ingenting annat.

En vanlig invändning mot anarkism och frihetlig kommunism är att de är vackra idéer som prövats och avfärdats av historien. Fint, vore det så enkelt att idéer som inte fungerar förpassades till historiens skrothög vore det hög tid för kapitalismen att gå den vägen - för inte kan någon med sitt sunda förnuft i behåll på allvar hävda att det skulle vara ett fungerande system?! Tvåhundra år av kapitalism talar sitt tydliga språk: Det är en kris i ständig tillväxt.

Ohämmad tillväxt leder till storskalig systemkollaps

För 120 år sedan instiftades 1:a maj som kampdag för ett bättre liv till minne av de arbetare och anarkister som fick ge sina liv i kampen för åtta timmars arbetsdag. Precis som då dikteras våra liv av kapitalismen, tvingas vi sälja vår tid och vår hälsa för att trygga våra grundläggande behov, tvingas allt fler ta allt osäkrare anställningar, tvingas människor konkurrera med varandra om jobben, tvingas de ena slita ut sig på arbetet medan de andra tvingas gå arbetslösa. Och precis som då är det samma dröm som vi bär i våra hjärtan, samma dröm som när vårt motstånd, drömmen om en annan värld som vi tillsammans skapar ur askan av den gamla.

Idag har vi dock kommit mycket närmare den ödesdigra punkt då uppvärmningen förstärker sig själv och krisen blir ett skenande tåg som endast kan stoppas med en frontalkrock. Kapitalismen kommer dra både samhälls- och ekosystem med sig i fallet. Det varken vill eller kan vi tillåta. Ingen av oss har råd att avvakta och se hur illa kollapsen blir. Reformer och halvmesyrer stoppar inte kapitalismens framfart. Idag precis som då liksom alla andra dagar är det något helt annat som gäller.

Organisering, direkt aktion, revolt och revolution - det enda som verkligen hjälper.