Vems Tensta?

Hon varnar för religiösa fundamentalister och påstår att "det är mycket lättare att rekrytera en självmordsbombare i Sveriges invandrartäta förorter än i Istanbul och Kairo". Nalin berättar att hon själv är hårt ansatt av bokstavstrogna muslimer, till exempel för att hon inte bär sjal, och för att hon bland annat har tagit avstånd från "tokigheter" som svenska Sharialagar. Hon talar även om att hon "länge varnat för att religiösa fundamentalister är på frammarsch, och är 'väldigt orolig.'" (SVD 27/2-07)

Turen har denna gång kommit till Cheko Pekgul att likt sin föregångare varna för "muslimsk fundamentalism i förorten". Cheko Pekgul skriver i en debatt som har pågått på DN's kultursidor, debatten handlar om boken "I Djursholms och Tensta kindpussar vi varandra" skriven av Pontus Herin.

Journalisten Pontus Herin som är uppvuxen i Djursholm kommer en dag på att han inte känner en enda person med utländsk bakgrund, detta är embryot som så småningom föder fram projektet Tensta. Herin vill utmana sina fördomar om invandrare och förortsliv. Och Tensta får alltså blir platsen för förortsexperimentet, då varken Pontus Herin eller hans familj någonsin har varit där.

Familjen flyttar dit och lever där i två år, resultatet av detta experiment blir boken "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra". Debatten kring boken har bland annat handlat om huruvida den bidrar till att förstärka de stereotypa föreställningarna om Tensta som förort eller om de gör det motsatta, nämligen: ifrågasätter mediernas schablonbild av miljonprogrammen som farliga och hotfulla.

Cheko Pekgul tycker att fler borde skriva som Pontus Herin, eftersom han anser att problemen i Tensta aldrig riktigt diskuteras på allvar, och utan "en seriös debatt kommer ingenting att ändras". Detta menar han att Pontus Herin lyckas med. Men det som imponerar mest på Cheko Pekgul är att Pontus Herin vågar skriva om muslimsk fundamentalism, vilket han hoppas ska leda till debatt. Pekgul går sedan vidare till sina egna personliga erfarenheter av Stockholmsförorten Tensta, där har han sett hur "muslimska extremister stärker sin ställning".

Han menar att det är vanligt att muslimska ungdomar pressar varandra att utöva religionen mer strängt och lagbundet än vad deras far- och morföräldrar någonsin gjort: "Sekter av olika slag attraherar ungdomar som söker sin identitet". Och om ändå fler vågade skriva om islamister som verkar i de invandrartäta förorterna så kanske, menar han, vi i tid kan förhindra att fler ungdomar dras till dem. (DN 10/6-08)

Frågan som då bör intressera oss är hur Cheko Pekgul kommit fram till de ovanstående påståendena? Är det antalet skäggbeprydda män och slöjbärande kvinnor han räknar? Är det de som, i hans ögon, framstår som potentiella "extremister"? Är det antalet källarmoskéer i förorten som är hotande många? Eller är det för många ungdomar som söker sig till fredagsbönen? Vart är de extremister som han talar om? Och hur exakt verkar de?

Cheko Pekguls (och Nalin Pekguls) vattentäta expertis i dessa frågor bör ifrågasättas om det enda anförda argumentet är att de har bott x antal år i Tensta. Bara för att man bor i Tensta betyder det inte att man är immun mot rasistiska föreställningar.

Givetvis är den personliga erfarenheten värdefull, eftersom den säger något om den värld vi lever i. Men om man, som Nalin och Cheko Pekgul, använder den som måttstock för olika samhälleliga fenomen utan att mäta den mot vetenskaplig empiri, och därmed offentligt påstår saker som man faktiskt saknar kunskap och belägg för, blir det problematiskt. Till exempel skulle man kunna tro, att då Nalin Pekgul konstaterade att det är mycket lättare att rekrytera självmordsbombare i Sveriges invandrartäta förorter än i Istanbul och Kairo – städer med 13 respektive 7,6 miljoner invånare – äger en sakkunskap i frågan och har undersökt fenomenet på närmare håll.

Uttalanden av detta slag borde bygga på forskning, inte enbart på personliga erfarenheter som man låter bli gällande för ett väldigt komplext och omdiskuterat fenomen. Och om de inte gör det bör alltså följande vara av allmänintresse: Hur många forskningsrapporter har Nalin Pekgul tagit del av angående a) fundamentalismen i svenska förorter, b) fundamentalismen i Istanbul och Kairo, och c) jämförelser kring vilka av dessa länder som löper störst risk att framodla självmordsbombare?

Om man som Cheko Pekgul påstår att muslimsk fundamentalism är på frammarsch, där särskilt ungdomarna utgör potentiella extremister som utövar religiönsförtryck mot varandra, bör också följande vara av intresse: vilka exakta metoder använder sig Cheko Pekguls av för att mäta den muslimska fundamentalismen i Tensta?

Att påståenden av detta slag görs utan större grund är mycket illavarslande och frågan är om det ens vore möjligt att göra det om det vore någon annan grupp i samhället det rörde sig om. Särskilt problematiskt är det när påståenden som dessa faktiskt har konsekvenser för en stor grupp redan utsatta människor. Konsekvenser som spelar roll i människors vardag.

Det bästa sättet att spela på människors känslor, och därigenom styra opinionen i en viss riktning, har väl i alla tider varit att ingjuta skräck. Genom att påstå att fundamentalismen är på frammarsch här i Sverige underblåser Nalin Pekgul och Cheko Pekgul en alltför välkänd medial skräckbild av "de bokstavstroende muslimerna" och deras hot mot vårt västerländska, demokratiska samhälle. En skräckbild som börjar bli allt vanligare.

Allt för ofta klumpar man ihop denna heterogena grupp, som de muslimska medborgarna i förorten utgör, och förvärrar på så vis det redan infekterade samtalet om muslimer och muslimsk fundamentalism, vilket tycks vara något av en "Pekgulsk" ambition, något som visserligen båda säger sig vilja motverka. Ensidiga och okunniga framställningar av fundamentalism späder på ett "vi-och-de-tänkande" och befäster uppdelningen av världen i väst och öst, som framför allt grundar sig i ett kolonialt förhållningssätt. Vi delar ett gemensamt ansvar för alla samtida fenomen. Ett ansvar som inte går att skylla över på vare sig den ena eller den andra sidan.