Röstsedeln - hotad och
maktlös

För det är detta som är deras problem med folkomröstningar. Om folk röstar "rätt" – Sveriges ja till EU exempelvis – så är omröstningen ett bevis för att vi lever i världens bästa demokrati. Men ifall omröstningen har fått "fel" utslag så är folk idioter som inte förstår sitt eget bästa. Då är det dags för pappa staten att strunta i omröstningen, att ta i med hårdhandskarna och genomdriva politiken i alla fall. Alldeles oavsett hur folk röstade. Som i vänstertrafikfrågan och kärnkraftsomröstningen till exempel.

Allt för att skydda folket från sig självt.

Det är alltså inte så konstigt att vissa experter på området nu menar att Lissabonfördraget förmodligen kommer att bli av i alla fall, alldeles oavsett hur det irländska folket röstade.¹ Det är som Dagens Nyheters ledarsida skrev nyligen (citerat i veckans liberal här på yelah):

Folkomröstningar bör i det längsta undvikas. Det gäller i synnerhet i komplicerade frågor som nya EU-fördrag. Ofta blir andra omständigheter vid sidan av sakfrågorna avgörande, som till exempel stödet för sittande regering eller för EU som sådant. Dessutom är utrymmet stort för att fabricera vrångbilder som medborgarna har svårt att genomskåda.²

Liknande formuleringar dyker upp titt och tätt när folk har sagt ifrån. Ett tydligt exempel såg vi år 2003, för fem år sedan, då Sverige i en folkomröstning sade nej till EMU.

De som röstade nej till EMU då var framförallt de utsatta grupperna (framför allt kvinnor) och de privilegierade röstade ja (framför allt män). Att nej-sidan vann trots ja-sidans överlägsna kampanjbudget skapade frustration på ledarsidorna runt om i landet. De uppfattade det, möjligen korrekt, som en "taskspark mot riksdagens majoritet, mot EU:s ledande politiker och mot etablissemanget", för att citera en frustrerad ledarskribent dagen efter folkomröstningen.³ Notera citatets manliga genus.

I Dagens Nyheter stod det med fet stil på förstasidan dagen efter EMU-omröstningen: "Hårt slag i maktens ansikte".⁴ Svenska Dagbladets ledare ansåg att orsaken till nederlaget var splittrade nationella värderingar, en traditionell vilja till neutralitet, revanschism efter det att många "vänsterväljare har upplevt att Sverige lurades in i EU", och till sist: "Klasskampen. Det finns en folkligt grundad misstro mot eliterna". Ledaren menar att det sistnämnda har en socialistisk grund och "drabbar företagsledare och politiker, särskilt sådana som predikar jämlikhet men själva uppbär miljonlöner. Förtroendeklyftan har ökat".⁵

Det där sista är intressant. Det är inte ofta man hör folk på högerkanten öppet – på ledarplats! – erkänna sig slagna i en klasskamp (uppenbarligen mellan män och kvinnor). Ledarskribenterna är onekligen medvetna om att vi befinner oss i en tid med intensifierat klasskrig.

Detta är skälet till att det svenska folket inte kommer att tillåtas folkomrösta om Lissabonfördraget. Den svenska eliten har fått sig några slag på fingrarna här i Sverige och de såg hur det gick på Irland.

Tur för oss att klasskriget inte begränsar till röstsedeln!