Läckande försvar för
världskapitalismen

Vi klarar oss utan marknadsanpassning! (Andreas Bryhn 2006-12-26)

Mångfald och experiment skapar världen (Johan Norberg 2006-12-18)

Länk till Johan Norbergs föredrag 2006-10-20. Avsnittet om Yelahs recension finns cirka 57 minuter in i presentationen.

Länk till Andreas Bryhns recension.

När det gäller ekonomisk tillväxt har jag tidigare argumenterat för att de av oss som i princip gillar den där tillväxten inte har så stor anledning att försöka jaga efter den. Eftersom kunskapen om dess orsaker är alldeles för dålig.

Att vi inte på något mätbart sätt kan förutsäga hur tillväxten kommer att förändras, om exempelvis arbetarna, eller världens mångmiljardärer, tar makten över samhällets produktion. Eller om vi förstatligar, avreglerar eller höjer eller sänker skatten. Eller ökar eller minskar beroendet av olja och skövlingen av andra naturresurser.

Okunskapen är inte ekonomernas fel, för det är helt enkelt väldigt svårt att hitta samband som är tillräckligt starka och entydiga. Det låter sig inte göras så lätt. Men vissa ekonomer ger tyvärr sken av att de vet mer än vad de egentligen gör.

När Johan Norberg recenserar min recension börjar han med att kommentera okunskap om bland annat ekonomin:

”Jag tycker att, ekonomin är också ett stort globalt, komplext system som vi inte har någon bra, perfekt kunskap om. Det är just därför vi behöver marknadsekonomin. Om vi visste allt om vad alla gör, vart de är på väg, vad som är bäst att göra, producera och så vidare, ja då skulle vi ju kunna centralisera alltihop /…/ Jag menar att det är just den bristen på perfekt kunskap som gör det väldigt viktigt och centralt med fria marknader.”

Det här stycket består av några åsikter som jag inte delar, men dessutom av något som jag tolkar som ett storsint erkännande. Han spelar här i en helt annan division av ärlighet än exempelvis Carl ”Den Enda Vägen” Bildt och Margaret ”There Is No Alternative” Thatcher.

För något som vi enligt både mig och Johan Norberg inte har någon bra kunskap om, behöver vi inte heller nödvändigtvis rätta våra liv efter. Vi skulle alltså kunna föra vilken ekonomisk politik som vi vill, utan särskilt många måsten. Även om vi skulle tycka att tillväxt är mer bra än dåligt.

Så varför inte, lika gärna som vi kan föreslå mer marknadsanpassning, kan vi föreslå att vita män får samma andel makt och lika lön för lika arbete som svarta kvinnor får. Och varför inte låta medarbetarna styra alla arbetsplatser demokratiskt och ha roterande arbetsledarskap, istället för att aktieägare, politiker eller chefer ska bestämma?

Varför inte garantera alla människor rätten till bostad, istället för att marknadsanpassa hyrorna? Varför inte låta marknadskrafter, som fördelar makten efter plånbokstjocklek, ersättas med att prisförändringar bestäms decentraliserat av arbetar- och konsumentorganisationer?

Återuppbyggnad efter världskrig som ekonomisk mirakelmedicin?

Längre fram diskuterar Johan Norberg ett Yelah-diagram över världens tillväxt i BNP per capita under de senaste femtio åren (se här nedanför).

Diagrammet visar att tillväxten inte har ökat i takt med globaliseringen och marknadsanpassningen. Snöpligt nog för vissa så har tillväxten istället minskat. Johan Norberg kommenterar:

”Vi måste se på lite bakgrund, till att börja med. Vilka var åren 1950-1973? Ja, det var åren efter Andra Världskriget när vi återuppbygger ekonomier som är fullständigt sönderslagna. Där vi väldigt snabbt kan utnyttja den kunskap som redan fanns i ekonomier och i arbetskraften hos människor för att bara dra igång en väldigt dramatisk, stor produktion igen. Och då får man ju en väldig tillväxtskjuts plötsligt. Det är ganska naturligt att man då har exceptionella tillväxtsiffror här, inledningsvis”.

Om den förklaringen stämmer så borde vi ju även ha fått en liknande ”tillväxtskjuts” som varade ett par årtionden efter Första Världskriget. På den tiden förde världens ledande ekonomier en ganska klassisk liberal politik utan att ingripa mot svängningar i ekonomin, och utan att staten brydde sig så värst mycket om arbetslösheten.

Och under den perioden kom Den Stora Börskraschen, en djup och världsomspännande lågkonjunktur, massarbetslöshet, hungerkravaller och revolutioner, samt fascismens hittills största och mest förödande triumf. Tillväxten under mellankrigstiden var ungefär 1,3 procent per år², alltså mycket lägre än efter det andra kriget.

Så, tyvärr. Återuppbyggnad efter världskrig duger inte som förklaring till hög tillväxt. Därmed säger jag inte att jag själv kan förklara orsaken till variationer i tillväxt bättre.

Skev jämförelse?

Johan Norberg säger sedan att det är det ”mest vinklade man kan tänka sig” att dra gränsen för när den marknadsanpassade globaliseringens era började just efter 1973. Men, dra gärna gränsen någon annan stans, då! Det gör ingen större skillnad för resonemanget (se bilden här nedanför).

Det sista som Johan Norberg har att säga om diagrammet är att

”det slutar år 2000. Och det är ju synd, därför då utelämnar vi de sex bästa åren i världshistorien /…/ Sedan dess har genomsnittsinkomsten världen över ökat med 3,2 procent. Under den tid då vi har haft den mest globala ekonomin, då vi har haft de mest öppna marknaderna på den här tiden.”

Olyckligtvis är han lite oklar här med både källor och enheter. Men det är lätt hänt att missa sådant när man håller föredrag, jämfört med att skriva en text som kan ändras hundra gånger.

Jag har letat siffror på världstillväxten i samlad BNP per capita mellan 2000 och 2005 och tror att jag har hittat källor som vi båda kan lita hyfsat på³. Jämfört med Johans siffror på 3,2 procent får jag istället tillväxten till 2,6 procent per år. Men jag misstänker att vi här jämför äpplen med päron.

Jag använder nämligen BNP-tillväxtsiffror som har korrigerats för befolkningsökningen och jämför alltså inte tillväxt i samlad BNP, utan tillväxt i samlad BNP per capita. För då tar man hänsyn till att kakan faktiskt har bakats av fler personer än året innan, och till att fler personer också ska dela på kakan.

Bilden här nedanför visar den globala tillväxten i samlad BNP per capita 1951-2005. Oavsett om vi räknar med de senaste åren, oavsett om vi säger att globaliseringseran började efter 1973, 1980, 1985 eller 1990, så har vi inte fått någon långsiktig ökning av tillväxten jämfört med perioden innan. Det gäller faktiskt även om vi använder Johan Norbergs siffror.

Så, hemskt ledsen, än en gång. En liten svala gör ingen sommar. Och en liten högkonjunktur gör inget världsrekord i världsekonomin. Den globala marknadsanpassningen har inte ökat den globala tillväxten.

Oförutsägbara ”tillväxtskjutsar”

Sedan, för att kontra min kontring mot hans exempel om tre asiatiska länder och två latinamerikanska (se recensionen), så nämner han Kinas liberalisering och några nya latinamerikanska exempel. Som tecken på att det är just när de stora liberaliseringarna sker som ”tillväxtskjutsen” kommer.

De latinamerikanska exemplen har jag inte lyckats spåra på hemsidan till den latinamerikanska högertankesmedja han hänvisar till, så jag har svårt att kommentera detaljerna eftersom jag inte känner till dem.

Men några jämförelser kanske kan vara värda att slänga in ändå, för att krångla till bilden lite. Den hårt reglerade diktaturen Kinas tillväxt i BNP per capita under Mao 1950-1976 var i snitt hela 3,0 procent per år (även om siffran visserligen ökade sedan).

20 av 21 latinamerikanska länder⁴hade lägre årlig tillväxt än 3,0 procent under den period som Johan Norberg tar upp, 1990-2003. Bara 3 av 21 latinamerikanska länder hade högre tillväxt under denna period av påstådd ”tillväxtskjuts” än vad de exempelvis hade under 1950-1980.

Johan Norberg säger dessutom att ”tillväxtskjutsen” i Västeuropa kom efter Andra Världskriget. Men Västeuropa liberaliserades under 1800-talet.

Politiken under de närmaste årtiondena efter Andra Världskriget var däremot en reaktion på mellankrigstidens djupa ekonomiska kriser och gick istället bland annat ut på statligt ägande av viktiga näringsgrenar, statliga ingripanden mot konjunktursvängningar och kontrollerade globala kapitalflöden.

Så där stämmer inte Johan Norbergs modell om ”tillväxtskjuts” efter liberalisering särskilt väl in.

Inte heller stämmer modellen in på de flesta östeuropeiska ekonomier, som fullkomligt kraschade i samband med den marknadsliberala ”chockterapin” på 1990-talet.

Vad det här kokar ner till är, att om vi i en jämförelse av ekonomisk tillväxt slänger in alla länder och alla tidsperioder som vi har tillförlitliga data över, så tenderar de mönster som bejakar våra önskemål att försvinna.

Med andra ord, vi får nog fortsätta att leva vidare, lyckligt eller olyckligt ovetandes om tillväxtens exakta orsaker.