Ska vi verkligen släppa
feminismen till borgarna?

Kameran zoomade in Ireen von Wachenfeldt, för slutligen skulle hon säga det Evin Rubar väntat så länge på: män är djur. Det var där resan neråt började för feminismen och samma bravader upprepades av massmedia när de letade efter något lika smaskigt som någon från Feministiskt Initiativ hade sagt och gärna då någon snaggad flata.

2005 resulterade i en vändpunkt för feminismen. Från att ha fört en ganska tyst tillvaro under flera år så lyftes den fram i ljuset och de som lyfte fram den gjorde allt för att få den att framstå som rent manshat eller förlöjligad till frågan om namnlagar. Det blev ett populärt drag hos borgarmedia att släppa fram unga, snygga och witty brudar som gjorde billiga poänger på varje uttryck för att tjejer är förbannade på att saker ser ut som de gör. ”Stjärnskribenten” på landets största nöjestidning kunde - väl medveten om att han inte riskerade vare sig sin anställning eller tjära och fjädrar - beskriva Radical Cheerleaders som ”fula och feta”.

I slutet av året annonserade kvinnojourer efter bidrag från allmänheten, med tillägget att man inte var feminister. I en undersökning på Aftonbladet ställdes frågan om man helst kallades för feminist eller sexist, alternativet sexist vann. Om detta är ett uttryck för bristande ordförståelse (”klart jag vill bli kallad sexig!”) eller om det faktiskt är en såhär rejäl backlash vi har att göra med går väl kanske inte att fastslå helt, men tillräckligt mycket tyder på det sistnämnda för att man ska bli ordentligt mörkrädd.

Vänstern behöver den feministiska analysen

En progressiv feminism som talar om de patriarkala strukturerna saknas med andra ord och då hade det faktiskt varit önskvärt om vänstern skulle kunnat plocka upp den. För feminismen måste få höra ihop med klassanalysen och förtrycket av arbetarklassen. För utan den feministiska analysen kommer vänstern aldrig nå längre än att normen är den manlige vite arbetaren. Men det handlar inte bara om den rena klasskampen utan det måste komma till en implementering av feminism hos hela vänstern.

I ett patriarkalt samhälle är alla män sexister i ordets absoluta betydelse och så länge inte männen i arbetarklassen erkänner detta kommer inte heller någon förändring att uppstå. 2006 har vi fortfarande ett lönegap mellan män och kvinnor och om inte männen kräver lika lön för lika arbete av rädsla för att förlora på det själva har hela tanken om en stark och enig arbetarklass skjutits i sank liksom allt hopp om att kvinnor har något där att hämta. Med argumentet att män inte ska behöva sänka sin lön har vi två problem, där det ena är att solidariteten inom klassen inte fungerar och det andra att det uppenbarligen är en logisk omöjlighet att höja kvinnolönerna.

Tydliga könsroller inom vänstern

Fast det handlar självklart inte om lönefrågan. En stor del av den socialistiska verksamheten är antifascism och grupperna som bekämpar detta består av vita män som konstaterat att det är nazister som är det största hotet mot samhället. I det förhållandet fyller tjejerna funktionen att det finns något att knulla efteråt och om det är där tjejerna hamnar blir de ganska ointressanta för den socialistiska kampen.

I förlängningen innebär ett sånt förhållande att vi cementerar könsrollerna på ett sätt som varken är positivt för män eller kvinnor. Den klassiska kvinnorollen gynnar inte arbetarkvinnor om man utöver arbetare också ska vara sexig, vårdande och ta hand om hem och barn. Den klassiska mansrollen förbjuder män att avvika från machoidealet och den som gör det straffas genom ett hårt utanförskap, men också tvingar den på männen att få fingrarna brutna av snutbatonger i Salem - att agera i frågor där det kan tänkas att man har ett opinionsstöd i ryggen tycks inte vara lika intressant och sexigt. Den här attityden spiller också över på kvinnorna som höjer män som utan att staka sig kan säga ”könsmaktsordning” till skyarna men ställer krav på andra kvinnor att kunna redogöra för både Butlers teorier och Foucaults verk för att kunna kalla sig feminister.

Mannen norm i klasskampen

Det finns de som hävdar att feminismen är ett borgerligt påfund och att den splittrar arbetarklassen i män och kvinnor. Att den feministiska kampen överordnas klasskampen och därför borde stävjas. När man ser att det bildas kvinnoseparatistiska grupper på vänsterkanten som skanderar att "en död man är en bra man" och "döda män våldtar inte". Ja, då finns det två vägar att gå för de manliga klasskamparna. Antingen kryper man upp i Marcus Birros knä och gråter ut om att det är männen som förtrycks eller så tar man sitt ansvar och låter alla delta på lika villkor. Tyvärr är det männen som känner sig förtryckta av kvinnor som ökar och inte den andra gruppen, vilket bland annat kan uttydas av det utökade antalet anmälningar till Jämo från män.

För det är där problemet ligger, för det spelar inte någon som helst roll hur mycket antisexist någon säger sig vara om det inte betyder något i praktiken. För mannen är norm, både i samhället och i klasskampen, det är inte han som behöver stå ut med sexistiska antydningar och dubbelbestraffningar för att inte vara hemma med sjuka barn. Om det ligger ett dubbelt förtryck på kvinnorna, både det från arbetsköparen och det från arbetskamraterna så kommer aldrig lusten att delta infinna sig. Såvida kvinnan i fråga inte har tio gånger tjockare skinn på näsan än samtliga närvarande män. För den feministiska verksamheten vänster om sossarna går ut på att göra sånt som inte har ett allmänt gillande, det genomförs porrblockader som kanske hindrar tiotalet män från att få sin lust tillfredsställd. Samtidigt är man tveksam till att ta kampen mot liberal feminism och mot det allmänt närvarande förtrycket, där åtminstone det sistnämnda har ett allmänt stöd - ingen säger sig vara emot jämställdhet.

För alternativet kan inte vara den manliga vänsterns önskan. För det patriarkala och sexistiska samhället försvinner inte och om inte kampen mot detta förs av vänstern så kommer borgerliga element plocka upp den. För feminismen måste vara en socialistisk ägodel, annars kommer flera kvinnor slänga in handduken och tacka för sig. Då spelar det inte någon som helst roll att klasspositionen är arbetarklassen. Och vi är åter tillbaks på ruta ett och den här gången är det inte de manssamarbetande kvinnorna som håller i tärningen.