Federley och gatstenar
för 100 000

250 000 kronor var priset i Toppkandidaterna och av dessa hade Petter Nilsson avsatt 100 000 för SUF:s projekt Osynliga partiet, ( ). Redan då hojtade Fredrick Federley om att det var orättvist eftersom Nilsson var med i ett parti (!), alltså SUF. Att Federley på sin egen blogg och på CUF:s hemsida däremot pushade för en annan kandidat verkade å andra sidan vara helt okej. Förhoppningsvis kanske någon nu förklarat för Federley att det inte kommer att gå att vare sig rösta på SUF eller ( ) i parlamentsvalet i höst.

Världens dyraste gatstenar

En tid efter Toppkandidaterna utsattes vissa av Centerpartiets lokaler för krossade rutor. På byggnaderna återfanns ( ):s logga. Federley går återigen i taket och hävdar att SVT sponsrade skadegörelsen. Värt att fråga sig är hur Federleys verklighetsuppfattning fungerar, gatstenar för 100 000 kronor? Ett verkligt uppsving för Sveriges stenhuggare om så vore fallet om inte annat. Självklart handlar det inte om annat än att Federley är en dålig förlorare. Förbundet han är ordförande för i dag har drygt 2 000 medlemmar och ingen av de etablerade politikerna har något att vinna på att diskutera med honom. Både Piratpartiet och hans hatobjekt socialism.nu har fler medlemmar.

För det är där problemet ligger för Federley. Han försöker så förtvivlat framstå som mogen och ansvarsfull, till skillnad från den frihetliga vänstern. Om och om igen har han försökt få just Petter Nilsson att ställa upp på en debatt, antagligen om de ungdomsavtal han hyllar och snott rakt av från Frankrikes premiärminister de Villepin (som han för övrigt fick dra tillbaka efter massiva folkliga protester).

Det skulle vara lätt att tro att även en ganska ytlig läsning av ( ):s hemsida skulle bringa det till klarhet att det handlar om frihetlig socialism. Om man sen kombinerar detta med de statsvetenskapliga studier som Federley företagit sig så skulle man ju kunna tro att han förstod det. Att Petter Nilsson inte kan prata för någon annan än för sig själv och till skillnad från Federley har han insett att det inte ger någonting att föra en debatt som någon form av ledare för ( ).

Att få leka med Timbro

Det är värt att ställa sig frågan varför ett mittenparti som sällan utmärkt sig annat än i form av vara emot kärnkraft och EMU och för bönder nu fått ett ungdomsförbund som konstant vill battla den frihetliga vänstern. Antagligen av två huvudanledningar: varken SSU, Ung Vänster, Grön Ungdom eller fackförbunden är intresserade av att diskutera med ett ungdomsförbund vars moderparti ligger på gränsen att åka ur riksdagen. Och just nu leds det utav en man som verkar ha höga ambitioner att efter sin tid inom centern leka med Timbro, efter en karriär i riksdagen så klart.

Men som alltid, det handlar om hyckleri. Samtidigt som han blir upprörd över att en organisation med en annan syn på demokrati får 100 000 kronor drar CUF in över 1 miljon kronor bara i år, pengar de får från staten. Så när det pratas om att få människor ur bidragsberoendet och få dem produktiva, ska det kanske vägas mot just detta. Att deras eget bidragsberoende inte lär upphöra, eller är ambitionen från Federley & Co att leva på egna intjänade pengar? Då är det nog dags att börja arbeta för att vilja krossa LAS kan inte räknas som en heltidssysselsättning, ens som arbetsmarknadspolitisk åtgärd av Arbetsförmedlingen.

Ett aktivt motstånd mot skatter och socialister verkar ge någon form av resultat i alla fall. Samtidigt som partiet ständigt ligger under senaste valresultatet så älskar Stockholms pophöger dem. Med slängda värderingar om arbetsrätt, EU och kärnkraft har både Isobel Hadley-Kamptz och Natalia Kazmierska blivit centerpartister. Så den mediala uppmärksamheten är det inte något fel på, däremot kommer en politik med krossad LAS inte ge några segrar och att inta rollen som den goda och ansvarstagande gentemot offren för sin egen politik lär inte heller göra det. Det är inte, hur gärna Federley och övriga centerrörelsen vill tro det, bara medelklassvänstern i storstäderna som förstått att slopandet av LAS kommer innebära stora ekonomiska svårigheter.

Att Ayn Rand ses som en förebild politiskt för Federley kan konstateras av hans blogg. Om världen skälvde, Rands mest kända bok, handlar om hur meningsmotståndare till ett system en efter en försvinner. Detta var något Timbro förra året påminde ett antal personer om, bland andra Tiina Rosenberg, i sin hetskampanj mot feminismen. Har du tänkt på det Fredrick? I ett korståg mot ett system, om än värdelöst men ändå bättre än dina förslag, kanske det är du och centerpartiet som försvinner. Men det kommer inte vara gatstenar för 100 000 kronor som är anledningen.