Politisk fängelsedom
signalerar egendomens
värde framför
människan

Efter att ha hållits häktad i hela sex veckor och brutits ner under isolering och polisförhör erkände tjugoåringen skadegörelse på en radiomast, samt att ha klippt spännbanden till ett timmerfordon och kablarna till en byggkran: en skadegörelse som värderas till 30-40 000 kronor, och för vilket aktivisten tilldöms ett fängelsestraff på ett år och tre månader.

Liberal strafflogik

Huruvida miljöaktivistens skadegörelse står i proportion till straffet kan diskuteras. Det bör till en akut diskussion om politiska domars legitimitet, särskilt som de blir vanligare: i en värld där mer står på spel för var dag som går och människors handlingsutrymme inskränks allt mer.

Inte ens Säpo och rättsväsendet hymlar med att man (för)dömer åsikter snarare än handlingar i politiska fall men inte i andra (som till exempel sexistiskt eller rasistiskt våld). På den nyss dömde aktivistens egen blogg kan man läsa följande:

Det börjar bli tröttsamt att, precis som de beskrev i ´Terroristerna - En film om de dömda´, genomgå politiska rättegångar och sedan avpolitiseras i media. Det finns en anledning till att jag handlat som jag gjort; många mycket välgrundade anledningar. Och det är dessa anledningar jag döms för, inte handlingarna. Men det är handlingarna jag omskrivs för, inte anledningarna."

Egendom framför liv – om polisen själv får välja

Polisen har enligt egen utsaga sällan önskade resurser för att lösa brott, i alla fall inte om det rör sig om vardagliga fenomen, som brott mot redan utsatta grupper. Men efter några avklippta kablar i Älmhult fanns resurser som om självaste Al Quaida var på besök; då kunde Säpo kopplas in och förundersökningen ledas av åklagarmyndighetens särskilda kammare för säkerhetsmål. Allt på grund av att miljöpolitiska motiv antogs ligga bakom skadegörelsen, vilket kanske inte är så märkligt i sig.

Det istället märkliga och rent vedervärdiga är att samma resurser och insatser inte prioriteras när det gäller brott mot levande varelser, eller mot den natur som miljöaktivisten i Älmhult försökte skydda. När till exempel övergrepp mot människor har bakomliggande motiv, vilket fallet ofta är, anses åsikter vara av helt betydelselös vikt – särskilt vid brottsmål. En pedofil döms till exempel inte hårdare för sina åsikter (det är inte olagligt att vara pedofil), utan enbart för bevisfört övergrepp. I sådana fall lyser resurserna för övrigt med sin frånvaro.

Att regeringen beordrat Säpo att kartlägga extremister , grundat på en analys där vänster- och miljöaktivister jämställs med nynasister är vidare rent tragiskt ur ett människorättsligt och demokratiskt perspektiv.

Domen mot den tidigare ostraffade miljöaktivisten och polisens högprioritering av fallet visar att Sverige följer utvecklingen i USA, där man de senaste åren (särskilt efter att Patriot Act antogs) har ökat beredskap och straff för politiska aktioner i allmänhet och ecotage i synnerhet. Detta sker uppenbarligen på hög bekostnad av andra värden.

Green Scare till Sverige

Runtom i USA har olika autonoma grupper gjort en rad ecotage i namnet av Earth Liberation Front. FBI:s ökända jakt (Operation Backfire) på dessa miljöaktivister har jämförts med kommunistjakten, the Red Scare, under kalla kriget. Den orimligt hårda fängelsedomen mot tjugoåringen i Älmhult demonstrerar klart att svenska myndigheter omfamnar den amerikanska häxjakten, the Green Scare , på miljöaktivister. Fängelsedomen markerar även vilka värden som den svenska staten värnar alternativt fördömer: industrin framför miljön, egendomen framför människan.

Vid en jämförelse av hur brottsutredningar sköts och straff fördelas mellan misshandel av människor och skadegörelse på egendom synliggörs samhällets värderingar smärtsamt tydligt. Svart på vitt redovisar statistiken hur resurser inte prioriteras när det gäller brott mot människor; förövarna går oftast fria, om de ens ställs inför åtal, medan alla medel används för att spärra in politiska aktivister (om än förstagångsförbrytare) bakom galler och bom.

Men ett samhälle där egendom värderas högre än människor är ett samhälle dömt till undergång: vad finns där kvar att kämpa för?