Aktivism är ett
livstecken, inte ett
problem

Debattören menar att dessa aktioner borde kritiseras på ett bredare samhällspolitiskt plan än vad som tidigare gjorts. Jag menar att en sådan förståelse av aktioner är långt mer problematisk. De borde snarare ses som en vitalisering av demokratin än ett demokratiskt problem.

Avstånd från våld är grundläggande för förståelsen av den mesta sortens aktivism. Problemet i debattinlägget i VK är att den utmålar all aktivism som präglat av våld – vilket är så långt ifrån sanningen att man provoceras att tro att debattören försöker med svartmålning.

Civil olydnad har en lång historia, inte bara i västerländska demokratier utan även i resten av världen. Mahatma Ghandis motstånd mot den brittiska imperialismen, Martin Luther Kings motstånd mot rasismen i söderns USA och suffragetternas kamp för kvinnors civila rättigheter i England är exempel på metoder att gå utanför gängse normer för att mobilisera opinion. Dessa metoder ledde inte bara till ett på sikt bättre och mer jämlikt samhälle, utan har också medverkat till att vitalisera demokratin genom att nå ut till fler än de som haft makten att sätta dagordningen för hur demokrati "bör" utföras.

Vi har ett demokratiskt problem i Sverige idag; och det är inte aktivistgrupper. Problemet är snarare det senare årens minskande förtroende och intresse för det politiska systemet hos marginaliserade grupper. Valdeltagandet bland unga och de som betecknas stå utanför samhället har sjunkit så mycket att det har talats om en "demokratikris". I ljuset av detta är det riktigt trist att se hur Umeå-aktivisternas budskap drunknar i ilska över hur deras metoder rubbar våra invanda vanor, vanor som så tydligt (i Klimax exempel) får skadliga konsekvenser för vår miljö och i förlängningen oss själva.

Idag står vi för en enorm utmaning att skapa en hållbar framtid. Det viktiga att fråga sig är vad dessa aktioner försöker säga. Att istället välja att vara förbannade över dessa grupper bör frågan ställas: vem har rätt att komma ut med budskap? Vem har rätt att definiera politiska handlingar? Vems röst har rätt att höras och vems röst är det som anses bör vara tyst?

Debattören menar att grunden för att få ut politiska budskap måste vara inom ramen för den representativa demokratin. Samtal, diskussioner och argument ska stå i centrum. Den rimliga vägen till demokratiska handlingar så som att bilda opinion går till exempel genom att göra som honom själv (och även jag): att skriva insändare och debattinlägg. Men det reser frågan: Vem har tillgång till såna medel? Metoderna som listades upp kan verka tillgängliga för den som befinner sig i en privilegierad position (så som att inneha en akademisk titel) där man kan använda sig av ett språk som kan "gå över huvudet" på många. När människor som sitter på såna positioner dömer andras sätt att väcka debatt och bilda opinion borde vi fråga oss: vems version av demokrati är det som förespråkas? Vems version av problem är det som får plats i det offentliga samtalet? Vem är det som äger rätten att definiera?

Istället för att se till aktivisterna som grupper "som vill driva sin vilja igenom" bör blicken höjas för att se lite längre: vad är problemet? Kan det vara så att de har något att lära oss? Även om aktioner inte är de enda eller kanske inte ens de mest framgångsrika sätten att väcka och bilda opinion, är de är inte i sig ett problem för demokratin. Jag ser dem som ett tecken på att unga människor engagerar sig i samhällsfrågor, vilket är fullständigt avgörande för demokratin ska fortsätta utvecklas.