Tro inte på något
förrän det faktiskt har
hänt

Jag kom tillbaka från min andra permission med övernattning i söndags. Känns alltid lika sjukt att frivilligt ringa på vid grinden och be om att bli insläppt på ett fängelse. Från total frihet till total slutenhet med ett enda steg in genom grinden. Vad var det som höll mig från att vända på klacken och gå därifrån egentligen?

Efter drygt åtta år på några av landets tyngsta anstalter är det nu tänkt att jag ska få flytta till en öppen anstalt. Jag har bara lite drygt ett år kvar av mitt straff och de ska börja slussa ut mig. Återanpassa mig till det samhälle som de sedan sekelskiftet har gjort allt för att hålla mig borta från. Jag skrev under placeringsunderlaget igår, allt var beviljat och klart. Inga konstigheter. Men jag vågar inte tro på det, vill inte tro på det. Är det något jag lärt mig under de här åren så är det att man inte ska tro på något innan det faktiskt har hänt. Mycket kan fortfarande hända under de veckor som byråkratins kvarnar ska mala fram till dess att jag faktiskt är på öppen anstalt.

Det är rätt tomt på avdelningen nu, vi har nio platser men två av dem är lediga. Lite tystare, lite lugnare, lite mer plats åt alla. Samtidigt lite oro i luften, vad är det för nya killar som kommer? När kommer dem? Jag sitter på Skänninge som är en sluten anstalt av lägsta säkerhetsgraden, E. Öppna anstalter är F. Kumla och Hall är A.

Det här med att Skänninge är en E-anstalt betyder att folk inte är här så länge, de har inte så långa straff till att börja med eller är i slutet av längre straff och på väg att slussas ut. De muckar till höger och vänster och nya kommer i deras ställe, det är ett jäkla spring. Jag har den längsta sammanlagda strafftiden av alla drygt 240 fångar på Skänninge- 14 år. Det var svårt för mig i början här, på de tyngre anstalterna jag suttit på innan satt man med samma killar år ut och år in och hann lära känna varandra rätt bra. Här hinner man knappt lära sig namnen på folk. Lite halvjobbigt också att gå och lyssna på folk som går och klagar över sina straff när de har typ ett par veckor kvar. Men man vänjer sig. Man vänjer sig vid det mesta har jag märkt, vare sig man vill eller inte. Frågan är om jag kommer att kunna vänja mig vid friheten igen efter muck. Har tänkt på det mycket den senaste tiden. Hur pass mycket skada har man tagit, egentligen?

Ska strax sätta mig och plugga igen, ska avsluta den sista uppgiften i kursen och skicka in den till universitetet. Jag återkommer till er nästa vecka.