Accelerator trängs och
dansar

Jens är som förra året tillbaka och på danshumör. Han pratar fort och entusiastiskt om banden och vet inte hur han ska göra när de krockar och spelar samtidigt på olika scener. I mitten, fem meter från scenen är hans ständiga plats vid scenen, ibland hittar jag honom, ibland inte och ibland är det ingen idé att ens försöka. Jag och Jens är där redan från början. Johhny Flynn spelar och det påminner mig om en amerikansk road movie, och scenen där huvudpersonen kommer till en liten håla och ett band spelar där, gärna på en lokal festival.

- Alltså, de byter instrument lika ofta som andra byter kalsonger, säger Jens. Varför heter de Johnny Flynn, när alla i bandet är så framträdande?

Jag gillar många instrument, men något jag har svårt för är falsett-sång. Wild beasts sjunger någon slags kastratmusik med märklig rytm som jag kan förstå att vissa kanske gillar, men jag hade svårigheter att förstå.

Allt kan faktiskt inte falla en i smaken.

När Foals kliver på blir jag istället överraskad. Från otajt rytm till ett band som verkligen har förstått hjärtats rytm.

-Det är extremt rytmiskt säger Jens och menar på att det liknar rave.

Men det är ändå hårt. Det är som om i detta nu ingick rocken och elektronikan äktenskap och det verkar fungera.

- En tribal och hänsynslös blandning, sammanfattar Jens. Jag blundar och dansar men vaknar till sångaren Jimmy ger sig ut i publiken och trummar på de som står närmast, det vill säga mig och Jens.

Det band alla har väntat på är Band of Horses och det gör ingen besviken. -Ah, vad jag längtat efter det här, skrattar Jens. De är utnämda till världens bästa live-band, visste du det?

Nej, det visste jag inte, men jag kan förstå det, och jag förlorar Jens i publikyran.

På onsdagen inleder det svenska bandet Those dancing days.

Massa tjejer i färgglada kläder. Helt okej uppvärmningsband. -En redig fruktsallad, Jens är nöjd.

Inne på stora scenen ska Stars berätta sina sagor och det gör de på ett speciellt sätt. Torquil ser ut som en nergången rockersbrud men sjunger med en spröd stämma tillsammans med Chris som måste vara en dröm att få sjunga duetter med. Stars är som ett sammanspelt lag. Som ett lag i fotboll borde spela för att vinna. De spelar lika mycket med och för varandra som för publiken, och detta firar de med blommor överallt.

Senare på utescenen spelar sen The teenagares som är en tonårsrock som kanske lämnar en och annan oberörd, kanske inte.

Snart är det dags för mig och Jens att börja sålla i programmet eftersom det som bekant inte går att klona sig.

Vi väljer El perro del mar som är en finstämd musikalisk resa inne på Mälarsalen. Vacker röst och något att gråta till.

Och sen brakar Vampire Weekend på. De är lovande menar Jens och vi trängs, skrattar och dansar medan vakterna verkar ha fullt schå att undvika publikstockning vid främre ändan av scenen. Alla vill vara med.

Längre bak är det bättre plats och människor är glada. Det är sommar nu.

Jag sticker in på Deerhunter en sväng. Det är mörka toner och mycket ljud. Påminner en aning om Joy Division.

Sen är det dags för Duffy. Jens messar och säger att det börjar snart, kom nu! Hon har ju en fantastisk pipa, inte lika trashig som Winehouse, men har ändå ett liknande sound.

Hon menar på att på hennes senaste spelning började folk ta av sig kläderna, vi var fria att göra vad vi ville...

Sen kommer Jens mest smärtsamma krock. St Vincent och MGMT spelar samtidigt.

Jag försöker på något underligt vis att alternera mellan alternativen, medan Jens stannar och låter benen virvla till MGMT.

Jag vill även lyssna till det lite udda bandet och är glad för att jag också väljer de sprakade fiolerna och elgitarrerna.

Hercule and love affair är ett spektakulärt nummer.

Jag fascineras av lättklädda scenkläder och ohämmade rörelser samtidigt som jag lider av dålig medhörning, men dansar när trummorna tar över. Allt kan hända.

Det blir elektroniskt med Neon neon och visst uppskattar vi det, men jag och Jens tittar på klockan och vill inte missa Battles.

Och tur är väl det. Festivalens bästa akt.

- De kan rytmen. Jag har bara hört dem på skiva säger Jens, men live är något helt annat.

Och det är bara att dansa. Dansa. Och njuta.