Malin och Totte
dekonstruerar
kapitalismen

Jag la på minnet att skaffa boken när det är dags att läsa godnattsagor för egna barn. Och tänkte också vidare på vilka andra böcker jag kommer behöva för att prata med dem om De Stora Frågorna. Insåg att jag inte kände till någon "Queer och kapitalism, så funkar det!" men att flera transteoretiker och –aktivister bidragit på just det området genom att peka på hur könsnormer fungerar konstituerande för ett kapitalistiskt produktionssätt. Även om de framför allt verkar ha en vuxen läsekrets som målgrupp.

Till exempel skriver Dean Spade, aktivist och forskare vid UCLA School of Law, i artikeln Dress to Kill, Fight to Win (publicerad i LTTR nr 1/02), om hur ett kapitalistiskt produktionssätt gynnas av rigida könsnormer som ingen kan leva upp till. Genom att reproducera extrema normer kring maskulinitet och femininitet pekar han på hur konsumenter skapas som ständigt måste försöka köpa sig ur känslan av att inte duga precis som vi är när det gäller våra kön. Därigenom gynnas ett kapitalistiskt produktionssätt, vars profitmaximering navigerar genom konsumistiska ideologier och praktiker.

Jag påminns om hur min egen antikapitalistiska analys som barn tog sig uttryck i en irritation över att Abba i en refräng sjöng "Money, money, money". Och tänker att det vore bra om mina egna barn går vidare i analysen och även sätter ord på vad det problematiska består i när det gäller den här penga- och konsumtionsfetischismen.

Skulle jag hitta den där barnboken om queer och antikapitalism får jag också möjlighet att introducera mina barn för intersektionella perspektiv - detta att normer hänger ihop och görs tillsammans - som inte är så väl utforskade i svensk akademi och aktivism. Någon som funderat på just detta är Olov Kriström, aktivist och oberoende forskare, som var en av dem som 2003 drog i gång Fjollfront, ett Göteborgsbaserat queert antikapitalistiskt nätverk, som nu upplösts och gått upp i Göteborgs Queerinstitut.

- Jag hade ganska stor erfarenhet av en traditionell antikapitalistisk rörelse och den rörelsens rätt liberala syn på sexualitet, som gick ut på att man ska ha rätt att vara den man är, men så mycket mer kritiska perspektiv än så erbjöds inte. Analysen är liberal både i det avseende att lösningen handlar om att vara tolerant och helt enkelt stanna vid att acceptera de sociala kategorier som redan existerar, men också liberal genom frånvaron av sammankoppling av sexualitet och ekonomiska strukturer. Det blir ett fragmenterat sätt att se på maktförhållanden som krockar med min inställning att olika maktordningar hänger ihop.

I ett samtal om kopplingar mellan sexualitet och klass i Fjollfronts fanzine, master. svartrosa traktat gbg, nr 3 2005, säger han

- Jag skulle nog säga att det inte finns någon koppling i traditionell bemärkelse. Det handlar inte om redan existerande system eller processer eller mönster, som existerar var för sig och möts i en koppling, som till exempel om man talar om diskriminering av homosexuella arbetare. Ett sådant synsätt blir en addition av förtryck, som förutsätter att klass och sexualitet existerar isolerade från varandra; att det finns ett neutralt klassystem som kan fortskrida utan att man kopplar in sexualitet och att det på samma sätt finns sexualitet utan klass. Däremot kan man utifrån att kapitalismen är sexualiserad, eller har sexuella implikationer, tala om sexualitet, i bemärkelsen av könslighet, kopplat till arbetsdelning och skapande av heterosystem.

Några som är inne på samma spår, som också tröttnat på den antikapitalistiska analysens snålhet kring vilka maktordningar som ska inkluderas, är det nystartade intersektionella aktivistnätverket DNA, Den Nya Alliansen. Första publika händelsen var på 1 maj i år, då aktivisterna demonstrerade i flera städer och ropade saker som "Lesbiska frisörer och fjolliga chaufförer, tillsammans drar vi lassen och heteroöverklassen" En av personerna som är med och startar upp nätverket är Janne Bromseth, queerforskare vid Uppsala universitet. Hur ser hon på frågan om queer och kapitalism?

- Den antikapitalistiska analysen måste ta till sig utgångspunkterna i queerteori. Det handlar om att se flera maktstrukturer i analysen för att inte reproducera förtryckande normer och ett dåligt kunskapsunderlag. Här måste ju också maktordningar kring etnicitet, ras, funktionalitet och så vidare vävas in i analysen, menar hon.

- Heteronormativiteten är så central för vårt samhälles grundstrukturer att det är svårt att göra goda analyser utan att ta hänsyn till detta. Det heteronormala är också ett viktigt ideal som bidrar till rådande konsumtionsideal. Liksom till vilka privilegier som den heterosexuella kärnfamiljen får, och vilka som tjänar på att icke-straighta inklueras i det "heteronormala" med villa, vagn och vovve, och även det "queerliberala" som ligger i den mainstreama homorörelsens politiska huvudkrav som äktenskap, barn och normalisering.

- När jag var aktiv i det norska socialistiska partiet RV höll vi på med två saker; dels visade vi på det dåliga i ett kapitalistiskt system och de orättvisor som kapitalismen medför och dels målade vi upp alternativa bilder och hur ett mer rättvist samhälle ser ut. Både i analysen av dagsläget och i framtidsvisionen är det helt centralt att man för det första ser vilka privilegier som till exempel kärnfamiljen har i dagens samhälle. Inte minst för att kunna argumentera för en framtidsvision där det tvåsamma monogama paret inte är norm för politiken. Där har vänstern en väg att gå, även om bilden av den socialistiska kärnfamiljen som arbetarklassens kampenhet inte nödvändigtvis framstår som något ideal längre. Det heterosexuella paret med barn återskapas ändå ofta som omedveten utgångspunkt för politiska krav och visioner.

- Om vänstern inte ser över det här skapar det inte bara ett utanförskap för alla som vill leva andra liv, utan får också strukturella konsekvenser för den socialistiska förda politiken. Det har ju också länge funnits en samtidig kritik mot kärnfamiljen inom vänstern på olika grunder (miljö/resurser/jämställdhet et cetera). På tex 70-talet stod denna kritik mycket mer i centrum än nu, i relation till andra visioner för boendeformer och vuxenkollektiv. Detta har senare tonats ner i takt med att fokus flyttats, och sannolikt också på grund av rädsla för förlöjligande, och det tycker jag är jättetrist.

Barnlitteraturen har helt enkelt en hel del att önska på området. Böcker skapar bilder av verkligheter som finns men även verkligheter som är möjliga att önska. Förhoppningsvis kommer en flod med böcker som visar på hur barnen påverkas av att leva i ett heteronormativt kapitalistiskt samhälle. Och som visar hur det går att göra annorlunda, hur heteronormer och kapitalism är maktordningar som går och bör brytas mot i det stora och i det lilla. Den kunskapen är viktig. För barnens bästa.