Biopiraternas El Dorado

WTO:s patentavtal Trips (Trade Related Intellectual Property Rights) handlar om upphovsrätt, varumärkesskydd och patent. Med patent får en aktör ensamrätt på att tillverka, forska och tjäna pengar på en produkt under en viss tid, vilket ger monopol som skyddar från konkurrens och samtidigt ger patentägaren möjligheten att ta ut höga priser för sin vara. Inom läkemedelsindustrin är patentering vardag, något som har spridit sig till den agrokemiska industrin och andra sfärer där genmanipulering har visat sig vara lönsamt. Men tävlan om patenten är inte öppen för alla. Att söka om patent kostar en förmögenhet, vilket gör den till ett privilegium för de stora bolagen.

Genom Trips tillåts även patentering av levande material, patent på liv, vilket tidigare bara var tillåtet i USA men nu gäller alla WTO-länder. Genpatent innebär att kunskapen om och användandet av specifika gener kan ägas privat. Olika bioteknologiska bolag äger i dag rätten till en mängd gener av olika sorters livsformer, vilket ger dem ensamrätt att använda dem i forskningssyften. Transnationella bolag (ofta USA-baserade) äger i dag patent på hela genkedjor av grödor som ibland utgör en fundamental basföda för stora delar av en befolkning.

Nationalparker och ursprungsterritorier

De senaste åren har många länder i Syd fått erfara hur bioföretagen bokstavligen har stått på kö för att komma in och prospektera genmaterial i deras naturmiljöer. De har även kunnat observera hur viktiga naturområden har benådats av FN och förvandlats till UNESCO-erkända nationalparker i syftet att ”konservera miljön”. Dessa FN:s naturreservat har i regel begränsat allmänhetens fotsteg ”i naturen”, men desto mer sällan har de lyckats förhindra oljebolag och bioföretag från att tränga sig på. Snarare tvärtom. I december 1993 infördes FN:s konvention om biologisk mångfald, vilken var ivrigt påhejad av många så kallade miljövänner. Majoriteten urbana såklart. För andra sorters ”naturfolk” kom denna internationella konvention snarare att bli en fiende ur ett flertal bemärkelser. Mångfaldskonventionen officiella syfte var att adressera ”miljökonservering” och ett ”hållbart bruk av naturresurser” genom att skapa ett utrymme för multilaterala avtal. Dessvärre erbjöd den inga multilaterala mekanismer för att realisera detta i verkligheten. Istället har konventionen kommit att underlätta bilaterala avtal och kommersiella kontrakt för ökad tillgång till den biologiska mångfalden. FN:s miljökonserveringslag är i dag ett komplement till WTO:s Tripsavtal, ett kamouflerat instrument för biopiraterna; den gynnar bolagen och deras intressen att patentera biomaterial i fattiga länder.

Mångfaldskonventionen utgör dessutom ett stöd till de stora konserverings- och miljöorganisationerna (som WWF, WCS etc.) vars interventioner i fattiga länder inte heller brukar vara så hållbara. Dessa NGO:s som sysslar med så kallad professionell miljökonservering samarbetar ofta tillsammans med oljeindustrin och de bioteknologiska företagen. Deras gemensamma syfte är att slänga ut folk från utvalda områden där det finns naturresurser. Av någon anledning har miljöorganisationerna fått för sig att oljeexploatering är bättre för ekosystemen än närvaron av ursprungsfolken.

Amazonas och ursprungsfolken

I Ecuador, som är ett av världens rikaste länder i termer av biologisk mångfald, har ett flertal ursprungsgrupper utsatts för den bioteknologiska science fiction-industrin. Här har många av bolagen satt i system att hänsynslöst söka information och kunskap bland ursprungsfolken, ofta genom att muta och splittra kulturerna. Särskilt utsatta är de folkgrupper som lever traditionellt i tropiska miljöer och där den biologiska mångfalden är som rikast.

Ecuadors regnskog i amazonasregionen innehåller även stora oljefyndigheter och därför är marken uppdelat i gigantiska oljeblock där en fruktansvärd exploatering äger rum. Här smälter bioteknik- och oljeindustrin samman och med hjälp av miljöorganisationerna har dessa lyckats köra bort stora delar av de lokala ursprungsfolken. Här lever bland annat huaoranifolket, en ursprungsgrupp som har reducerats 90 procent de senaste decennierna och som det idag bara är ett tusental personer kvar av.

Alicia Cahuiya är ledare för huaoranikvinnornas organisation AMWAE. Hon berättar att huaoranifolket i dag är hårt påpassade av internationella NGO:s som utger sig för att syssla med miljökonservering.

- Man vet aldrig vad organisationerna har för uppsåt, säger Cahuiya, ofta visar de sig komma i motsatta ärenden än det officiella syftet.

Ett aktuellt exempel på det är hur huaoranifolket den senaste tiden har utsatts för strategisk splittring och haft stora problem med en nordamerikansk NGO som kallar sig för Ecuadors Fond för Hållbar Utveckling - Fondo Ecuatoriano de Desarollo Sustentable (FED). 2005 köpte FED några huaoraniledare (med miljontals kronor) för ett kontrakt som skjuter över makten från huaoranifolket till FED angående alla beslut över huaoraniterritoriet. FED:s officiella syfte är att bevara miljön inom territoriet, ett område där huaoranifolket har levt efter ekologiska principer under tusentals år.

Huaoranifolkets territorium ligger i den beryktade nationalparken Yasuni och är en av världens artrikaste platser. Det är även ett av oljebolagens och bioteknikföretagens mest attraktiva områden. Den ecuatorianska statens oförmåga att skydda Yasuni från exploatering har därtill varit en smärtsam och dödlig erfarenhet för huaoranifolket. Alicia Cahuiya är förtvivlad. Hon förklarar den skräckinjagande utvecklingen med den västerländska synen på naturen.

- Civilisationen är självdestruktiv, säger hon. Innan vi tvingades in i den för några decennier sedan var vår kultur mycket sund och harmonisk. Nu är vi sjuka och de flesta som vill ha kontakt med oss vill luras. Vi vet mycket om växter, kunskap som dom behöver för att göra botemedel på för alla dessa nya sjukdomar. Det är bra märkligt, först förorenar dom vattnet och sen ber dom oss om växter för att tillverka mediciner som dom sen säljer till oss.

Cahuiya berättar vidare att huaoranifolket alltid har levt som en självklar del av naturen.

- På vårt språk wao finns inte ens begrepp för att beskriva naturen som något avskilt oss själva. Enligt vår kultur var allt liv besjälat, växterna hade andar och om ett träd dog så var det som om en huaorani skulle dö. Men det här förändras nu, och jag bekymrar mig för vad som håller på att ske med min kultur ...

Ursprungsgrupper som huaoranifolket är kanske några av de få kvarvarande folken på planeten som fortfarande har en kollektiv kunskap om ”hållbart leverne”. Med dessa kulturer försvinner en för människan kanske livsviktig kunskap. Alicia Cahuiya påpekar det ironiska i att den destruktiva kulturen nu tvingar på deras folk olika ”miljöprojekt”. - Hur ska dessa miljöorganisationer, som kommer från en kontext där naturen ses termer av resurser, någonsin kunna föreslå en hållbar utveckling? frågar hon och berättar mer om FED.

Det har nyligen avslöjats att FED är kopplade till ”miljöorganisationen” Ecogenesis vilket i sin tur ägs av det nordamerikanska oljebolaget Genesis Eurasia. När detta kom upp i ljuset för några veckor sedan bestämde sig en stor av huaoranifolket för att försöka dra FED inför rätta.

- Men nu är vi också väldigt rädda, förklarar Cahuiya, för FED har hotat att stämma vårt folk på skyhöga summor om vi motarbetar dem. Det här har splittrat oss fundamentalt, och eftersom det handlar om allt vi har kvar, vårt territorium, så har konflikten kommit att bli på liv och död även internt.

1989 deklarerades Yasuni, en stor del av ecuatorianska amazonas, som ett UNESCO-erkänt naturreservat, vilket är en hög nationalparksstatus. Strax därpå började oljebolagen att operera innanför gränserna – detta till trots att Yasuni dessutom är ett av världens växt- och artrikaste områden och att en stor del av ytan inbegriper huaoranifolkets ursprungsterritorium. Natur- och ursprungsreservat transformerades nästan direkt till oljereservat (vilket förvisso inte är ett unikt undantag för Ecuador). Huaoranifolket som redan då hade tillbringat de senaste decennierna i krig mot oljebolagen fick det ännu svårare, nu blev det plötsligt de själva som utpekades som den största belastningen på miljön och oljebolagen kunde verka utan insyn.

Nästan direkt efter UNESCO:s erkännande styckade korrupta regeringar upp Yasuni i stora oljeblock och i dag är nästan 70 procent under kontroll av oljebolagen, vars verksamhet bryter mot såväl nationella som internationella lagar. Det var även i Yasuni som det svenska företaget Skanska arbetade utan tillstånd för det brasilianska oljebolaget Petrobras förra året och fortfarande exploaterar för det spanska multinationella Repsol-YPF.

Bioprospekterande oljebolag

Ett av de fulaste oljebolagen som har orsakat stora skador i Ecuador är Maxus från Dallas, Texas, som 1995 köptes av argentinska YPF, och som vidare gick ihop med Repsol 1999. Maxus byggde bland annat en oljeväg genom hjärtat av Yasuni och huaoraniterritoriet, och deras exploatering i block 16 rörde mer än bara oljan. De sysslade flitigt med att samla in tusentals tropiska plantor från Yasuni och introducerade ökända biopirater som Missouri Botanical Garden, en grupp botaniker som arbetar nära Monsanto etc. I dag bedrivs verksamheten i block 16 av Repsol-YPF, där Skanska sköter det tekniska runt oljeexploateringen. Enligt miljögruppen Acción Ecológica är block 16 den del av Yasuni som är hårdast bevakad av militär och privata väktare, det är näst intill omöjligt att få begrepp om vad som sker där inne.

Ett annat oljebolag som har sysslat med stöld av biomaterial i Ecuador är nordamerikanska Conoco (som köptes upp av oljebolaget Phillips) vars alldeles egna bioteknikföretag är det megastora Du Pont. Dylika kopplingar och sammanslagningar verkar har blivit allt mer vanligt förekommande de senare åren enligt Acción Ecologica. På deras sajt ”Pro Diversitas” visas kopplingar mellan olika aktörer och där kan man finna information som leder en ända till Göteborgs universitet, som av någon anledning råkar ha en av Ecuadors största plantsamlingar. Man kan undra på vilka oskyldiga vägar som de amazonska växterna har hamnat i Sverige.

Det USA-baserade läkemedelsföretaget Shaman Pharmaceutical Inc. är ett annat företag som dyker upp här och var i Ecuador. De är specialiserade på att samla plantor genom att söka kunskap från ursprungsfolkens shamaner och healers. Shaman Pharmaceutical har varit framgångsrika på patentfronten, genom juridiska processer har de vunnit i konflikter med olika ursprungsgrupper. Ett fall i Ecuador handlade om superväxten ”Sangre de drago” som enligt kichwafolket är en helig växt. Men för Shamanjätten är ingenting heligt och i dag äger de patentet. Bolaget har även en egen NGO som arbetar med ”miljökonservering” och heter Healing Rainforest Conservacy.

Listan över biopirater i Amazonas är på tillväxt och det förrädiska i utvecklingen är hur de olika aktörerna kan gå in och ut ur varandra innan de knappt har identifierats. Deras agenda är dessutom ofta dold tills skadan redan är skedd och de internationella lagarna utgör ett skyddande nät kring deras verksamhet. Ett ytterligare överhängande hot för ursprungsfolken är forskningen på etniska minoritetsgener. För bioindustrin är ingenting heligt.